Avsnitt 60: "Er kajplats i etern" eller "Burmesiska dagar"

Hej, nu ar jag tillbaka i bangkok och tankte forsoka skriva lite om mina aventyr i Myanmar. Jag ankom forst till Yangon, den foredetta huvudstaden. Det var inte forran efter jag anlant som jag fick reda pa att den nya huvudstaden ar Naypyidaw. Detta var tills nyligen en liten by, som inte ens fanns med pa kartor over landet. Nu ar det den anda staden i landet som har elektrisitet 24 timmar om dygnet och har de storsta vagarna i landet. Regeringen hade forst planerat att flytta Shwedagon Paya (landets forsta, viktigaste och storsta pagoda) fran Yangon till Naypyidaw, men efter protester byggde de istallet en komplett replika av hela omradet. Stupan byggdes en fot kortare an orginalet av respekt. Anledningen till denna flytt av huvudstad ska tydligen vara att regeringen vill gora det svarare att inta landet fran havet och for att ingen vet var ministrarna bor i Naypyidaw (till skilldnad fran nar de bodde i Yangon). Jag spenderade tva dagar med en amerikan jag traffade pa flygplatsen i Bangkok och utforskade staden. Nagon som ar valdigt underlikt i Yangon ar att av alla de manniskor man ser som sitter omkring och ater eller gar omkring i sina egna arenden sa hor man valdigt fa prata. En hel gata full av folk och alla ar tysta. Nasta sak man upptacker ar hur otroligt vanliga och valkomnande de flesta ar. Alla vill prata med en. Jag begav sedan ensam upp till Mandalay dar jag spenderade en dag och begav mig sedan till Hsipaw (Thibaw) i Shan kommunen. Fran Hsipaw tog jag en jeep upp till Namshan i bergen. Morgonen efter min ankomst till Namshan var det stora festligheter da en ny huvudmunk utsatts for Namshans tempel. Manniskorna fran alla sma byar pa landsbyggden var inne i staden i deras diverse nationaldrakter. Farger, ljud, ovasen, frisk bergsluft. Jag spenderade ett antal dagar uppe i Namshan med att vandra runt till de sma omkringliggande byarna och at att utvanta regnet. Sa bestamde jag mig att vandra tillbaka, tillsammans med en australiensisk photograf jag traffat i Namshan. Vi beslutade att resa runt tillsammans da vi hade samma plan for var resterande tid i landet. Vill man besoka byarna kring Namshan sa maste man atervande och sova i Namshan om man gar i alla riktningar utom Hsipaw (da regeringen inte vill att utlanningar ska se opiumplantagen). Sa vi begav oss ut pa tre dagars vandring tillbaka till Hsipaw. Sag sma byar, teplantage pa branta kullar och sov i munkkloster. Det var helt enkelt underbart. Fran Hsipaw begav vi oss sa tillbaka till Mandalay dar vi spenderade en dag och cycklade runt samt besokte Mustach Broderna, en komikertrupp som om och om igen fangslats for sin politiska satir. De far inte langre upptrada for burmeser utan enbart i sitt hem for utlanningar, tyvarr var det inte nog med folk for att de skulle kunnagora en forestallning men vi satt och pratade och de drog nagra vitsar. Dagen efter Borjade vi en batresa som skulle vara i tre dagar, fran Mandalay till Bhamo, langs den maktiga Ayeryawadi (Irrwadi, ja vi mots igen). Detta var en langsam resa med vyer av byar langs flodbadden och mycket tid att lasa och gora inte mycket alls. Vi var de anda vita ombord och jag maste saga att under min tid i Myanmar har jag inte satt mer turister an jag kan rakna pa fingrarna. Vi blev fast i Bhamo i tva dagar pa grund av de restriktioner som galler for utlanningar och kunde inte gora mycket i staden pa grund av samma restriktioner. Vi lyckades till slut komma pa en buss till Myitkina (sa langt norr ut som utlanningar far ga utan speciella tillstand och sa langt som man far resa utan att flyga). Vagen dit gick langs en vag som tidigare var avstangd for utlanningar, men som nu ar okej for oss att resa pa, sa lange vi inte fragar immigrationsbyran om det ar okej. Det var en av de vackraste bussresorna jag akt och vagen gick sa nara den kinesiska gransen, ett omrade som ar svart att komma till annars. I Myitkina hyrde vi en moped, men aterigen sa var vi tvugna att atervanda till Myitkina for att sova. Vi sag vacker landsbyggd och en elefant som var rid- och arbetsdjur at ett par. Nu borjade mitt visum narma sig sitt slut sa vi begav oss ner till Shwebo en vacker, pittoresk foredetta huvudstad, som nu inte ar mer an en by. Vi kom fram vid tre pa morgonen efter en 18 timmar pa tag, pa trabankar. Men da hotellen var antingen fulla eller kravde hutlosa mangder pengar hade vi inte mycket annat val en att sova pa gatan. Nasta morgon hade familjen som bodde i huset utanfor vilket vi sovit funnit oss och forberatt frukost. Vi begav oss sedan runt att se stadens attraktioner. Vid lunchtid tog vi bussen till Monywa dar vi bland annat besokte varldens nast hogsta Budha staty, vilken var lojligt stor. Nasta morgon skulle vi bege oss till Pakkoku, en liten by, fran vilken man kan aka bat till Bagan. Det visade sig dock att hotellpersonalen hade haft fel nar de sa att en buss gick klockan halv nio. Det visade sig att vi blev tvugna att vanta till efter lunch och kom saledes fram till Pakkoku, efter annu en vacker bussresa, pa eftermiddagen. Pakkoku ar en vacker, valdigt rural by, dar vi hade hoppats stanna en natt och utforskat, men det visade sig att det enda billiga av de tva hotellen i staden (det som inte vart kontrollerat av staten) inte fick ta emot utlanningar sedan Aung San Su Ki blev arresterad nyligen. De sa att det gick en farja klockan tre sa vi begav oss saledes till farjeterminalen. Detta visade sig dock ocksa vara fel. Den sista farjan gick klockan tva. Vad skulle vi gora. Vi lyckades efter manga om och men fa reda pa att farjan som gar mellan mandalay och Bagan skulle passera pa kvallen och beslot saledes att vanta och ta den. Vi hade som tur var lite tid att utforska byn i omradet runt hamnen, vilket var valdigt ruralt. Farjan tog oss saledes till Bagan, sent pa kvallen. Vi hyrde cycklar nasta dag och cycklade runt bland alla sma och stora tempelruiner. Bagan ar Myanmars enda riktiga, stora turistmal men vi hade fortfarande nastan alla tempel for oss sjalva, och aven om jag sag fler utlanningar har an jag sett i hela Myanmar tills dess, sa var det inte manga, och de flesta sag vi inte forran pa kvallen vid det popularaste templet for att titta pa solnedgangen. Dagen efter akte vi runt i hastdroska till tre pa eftermiddagen da jag hastigt bordade en buss som ankom i Yangon morgonen darpa och akte direkt till flyggplatsen. Under bussresan, pavag till Yangon, maste en stor sten ha traffat rutan bredvid mig, da den plotsligt var helt i spillror och det var ett stort hal i den. Extra air conditioning for kvallen.
Imorse anlande jag i Bangkok och nu vantar nagra dagar av att inte gora nagot alls, tills jag flyger hem den femte...
Tjipp

Avsnitt 59: "Er kajplats i etern" eller "Snart bar det av"

Hej alla, tankte bara skriva ett snabbt medelande innan jag dra ivag till Myanmar, bara for att forklara, att jag kanske inte kommer kunna horas av forran jag kommer tillbaka darifran. Jag ska forsoka, men det Burmesiska telenatet verkar inte vara hopkopplat med resten av varlden, och internet ar svart att fa tag i.
Skriver nar jag kan.
Tjipp

Bilder

Lite bilder, och ja, detta ar alla bilder jag tagit hittils.
Bild 1: Mitt rum (huktoa saklart), delas med en pensionerad japan, som bott dar i tre ar, en yngre japan som alskar reggae och drommer om att aka till jamaica, en fransk-kannadensare som ar engelska larare i Beijing, men var tvungen att lamna landet for att skaffa arbetsvisum och sa jag.
Bild 2: Thailandsk gata.
Bild 3: Glad Buddha, ja las skylten.

Avsnitt 58: "Er kajplats i etern" eller "Tillbaka i Asien".

Sa var man tillbaka igen. Bensin angor och glada Buddhor. Efter ett langt flyg, anlande jag pa kvallen i Bangkok. Slapade min surfbrada med mig till bussen och akte in till Khao San Road, dar jag vandrade in till var gamla grand. Vart gamla guesthouse var fullt sa gick gick till det brevid och bor nu med en massa japaner i ett spartanskt rum, pa overvaningen av vad som ska vara en massagesalong (nej, den riktiga sorten) for 80 bat/natt, motsvarande 20 kronor med dagens vaxelkurs. Nar jag forst anlande blev jag forst besviken over hur vasterlandskt Thailand blivit, och om Khao San Road omradet verkade vasterlandskt nar vi var dar tillsammans sa har det blivit annu mer sa(!). Men idag nar jag tog en lang, lang langpromenad till Myanmars (Burmas) ambassad upptackte jag att jag faktiskt var i asien. Bortom turiststraken finns finns knappt nagra turister (fore lunch, da alla fortfarande sover ruset av sig, sag jag inte en enda falang). Har finns verkligen asien. Gatukommers och manniskor over allt. Farger, liv, rorelse. Dricka ur plastpasar.
Sa vad ar planen. Pa mandag ska jag soka visum for Myanmar (Burma) och skaffa en flygbiljett dit. Forhoppningsvis spandera en manad dar och sedan flyger jag hem den 5:e juni.
Jag glomde skriva. Annu en gang holl jag pa att inte bli paslappt pa flyget. Det visade sig att man behovde en vidarebiljett for att bli paslappt, sa annu en gang fick jag sms:a hem och be om att fa en biljett bokad. Det stod mellan 29:e maj eller 5:e juni och jag valde den senare for att ha en tidsram som lamnar rum for byrokrati.
Jag aterkommer med bilder och mer info snart. Forhoppningsvis...
Tjipp

Post scriptum till avsnitt 57

I all hast glomde jag tillagga att jag ar pank for att jag fick en fortkorningsbot som jag INTE forkanade. Under min tid i Nya Zealand har jag konstant kort lagligt eller under den lagliga gransen och alla klagar pa hur langsamt jag kor (tro det eller ej). Men pa en vag i Inglewood (Nya Zealand inte Californien) som jag trodde var en 70 vag sa jag plotsligt en 50 skylt och saktade ner. Under 50 skylten var dock en polisbil som genast gjorde en u-svang och gav mig en rejal bot. Forklaringen jag fatt fran Nya Zealandare ar att detta ar vad polisen gor for att kana pengar, vilket kanske forklarar varfor de ar ute och tar fortkorare och rattfulla (aven om den lagliga gransen ar 0,8) nar det finns sa mycket brottslighet, gang och droger. Naja, naja, jag ar inte bitter. Jag ar glad anda och ser det positiva i min situation, som alltid.
Tjipp

Avsnitt 57: "Er kajplats i etern" eller "Missoden"

Hej alla!
Har kommer en resume av vad som hent den senaste tiden, sedan jag kom till Hastings.
Jag spenderade ett par dagar i Hawkes Bay, och halsade pa och sa adjo till alla gammla vanner dar. Sista dagen motte jag upp med Miron (min gamle van och vapendragare, sedan sex-ars-verksamheten). Vi hangde och pratade och pratade tills efter midnattstimme. Efter ett par timmars somn begav jag mig ner till Wellington for att plocka upp min van Ting, som flog upp fran Dunedin, for att hanga med mig pa resan, da hon hade pasklov fran universitetet och vad battre sett att fordriva sin lediga tid pa an att resa runt landet. Vi begav oss sa upp for att gora "the Tongariro crossing", en valdigt vacker dagstur, men da vi forsov oss och det tog tid att hitta platsen var det forsent att gora vandringen sa vi gjorde en kortare vandring i omradet och njot av vackra utsikterna. Darefter begav vi oss till Mt. Taranaki, vilket ar ett av de mest lattklattrade bergen i varlden, och man kan gora det som en dags tur. Nu hade dock snon fallit, sa vi kunde inte klattra till toppen (odet verkar inte vilja att jag ska klattra upp for berg, kom ihag Mt. Kinabalu, Kelabit highlands, etc.). Istallet klattrade vi upp till snolinjen, langs den och sedan ner igen, vilket bjod pa spektakular utsikt, tat dimma och sno (vilket jag inte sett sedan vintern innan jag lamnade Sverige). Darefter begav vi oss upp till Raglan, en av Nya Zealands basta surfstrander, surfade och begav oss upp till Auckland. Fran Auckland begav vi oss mot Coromandel Peninsula, vilket ar en vildvuxen rural halv o, med fler vackra vyer. Precis innan Coromandel Town, i en brant backa dog plotsligt vaxelladan i bilen och vi var strandade. Vi blev tvugna att lifta in till staden, med en Israel, och forsoka hitta en skrot (da det skulle kosta mer att laga bilen, an den var vard). Det fanns ingen skrot sa istallet fick vi ga till stadens bargare som bargade bilen. Vi sov natten i bilen och lamnade den sedan hos honom och det var nu tid att lifta tillbaka till Auckland, dar vi kunde bo hos en av Tings vanner. Efter ett tag vid sidan av vagen och ingen som stannade och plockade upp oss, gick vi over och talade med en truckforare, som visade sig vara pavag tillbaka till Auckland och som tog oss dit. Han bjod oss mat och tog oss hela vagen till Tings kompis hus. Ting flog hem till Dunedin och jag ar nu fortfarande hos hennes kompisar, pank och invantande ett flyg till Bangkok.
Men jag ar glad anda.
Tjipp!

Bild 1: Lifta.
Bild 2: Sista aktur.
Bild 3:Coromandel.
Bild 4: Grymma bryt i Raglan.
Bild 5: Taranaki.
Bild 6: Nya Zealandare ser inte sno valdigt ofta.
Bild 7: Taranaki.
Bild 8: Tongariro (valdigt atraktiv bild pa mig).
Bild 9: Valkommen till Republiken Whangamomona.
Bild 10: Jag och Miron.

Nagra fa bilder till senaste inlagget.

Bild 1: Pa sandsporren.
Bild 2-5: Glaciar is.