Nöjet med gamla böcker: "Kaschgar – Några bilder från innersta Asiens land, folk och mission"

Kaschgar – Några bilder från innersta Asiens land, folk och mission skrevs av John Törnquist. Boken gavs ut på Svenska missionsförbundets förlag år 1926. John skrev boken efter 20 år som missionär i Kashgar. Boken lånade jag på mitt lokala folkbibliotek, de lånade in den som fjärrlån från Lunds universitetsbibliotek. I boken finns många små, men fina och intressanta bilder. Det finns också en mängd intressanta beskrivningar av staden och landskapet runt om. Dock finns också gott om det sedvanligt rasistiska sättet att se på lokalbefolkningen. Eftersom jag själv inte besökt Kashgar tar jag ett exempel som berör Kirgizistan. I boken presenteras kort kirgiser i bergen två dagars ritt från staden Kashgar i Xinjiang.

Det är härliga beskrivningar från de ädla svenska missionärerna som hjältemodigt begett sig upp i bergen från Kashgar, där möter de kirgizer:

”Dessa kirgiser äro ett smutsigt, okunnigt, lättjefullt och tjuvaktigt släkte, som djupt föraktas av den självmedvetne slättbo.”

Är detta Johns egna åsikter eller speglar han bara övriga folkgruppers sätt att se på kirgizerna? De bjuds ändå in av dessa fattiga människor och får bo i ett av deras tält. De bjuds på frukost men John kan inte bete sig bland folk. Vi läser vidare:

”Under det vår frukost dukades och avåts, hade det tillstädeskommande husfolket begagnat tillfället och vår eld för att åt sig tillreda dagens första mål. Av mjölk och majsmjöl gjorde husmodern en sorts pannkaka. Gästfritt och artigt bjöd hon oss densamma. Vad var att göra? Man får ej stöta sig med människorna, även om en del av ens innandöme hotar att vända på sig. Jag bet över en pannkaksbit, men den kom aldrig ens riktigt in i munnen. En klunk kaffe förtog kväljningarna och räddade mig från en fulare gärning.”

John vill inte såra sina värdar men kan alltså inte ta en tugga pannkaka. Aja, vi går vidare... John beskriver kirgisiska män och försöker även missionera. Efter att ha beskrivit kläderna som männen bär skriver han:

”För övrigt se de förfärligt otvättade ut, bortkomna och tafatta inför främlingen. Språket röjer dem. Det är en kostlig blandning av mongoliska och kaschgarska. Orden uttalas dåligt, avhugget. – Men nyfikenheten är en makt, som övervinner skyggheten. Snart ha vi tältet så gott som fullsatt av dessa bergsmänniskor, som stirra på oss med fåniga blickar ur rinnande ögon.
Vi taga fram några kaschgarska traktater och evangelier.
- Finns här någon, som kan läsa? De stirra på varandra under ett sakta mummel. Slutligen reser sig en ung man i 25-30-års åldern. Det är samhällets molla eller präst. Han tar ett Markusevangelium och börjar läsa med entonig, sövande röst. Han förstår tydligen ej ett ord av det han läser, och lika litet förstå de andra av vad de höra. Min kamrat kommer dem till hjälp och börjar förklara, allt efter som han läser. Människorna nicka sömnigt och liknöjt. Det är tydligen saker, som absolut gå över deras vett. Khuda, Gud, det ordet förstå de och nicka sömnigt, var gång det nämnes. Men syndare, frälsare, frälsning – de äro ju rättrogna muhammedaner, vad behöva de för frälsare! Ja, jag tror knappt, att deras slöa hjärnor ens arbetade sig så långt i någon regelrätt tankegång. Sedan de tittat sig mätta på främlingarna, reste de sig och smögo sig ut den ene efter den andre.”

Jag tror nog att det inte bara är slättbefolkningarnas åsikter som John speglar i mitt första citat utan också hans egna. Kirgizerna är, enligt John, alltså "otvättade", "bortkomna", "tafatta", har "fåniga blickar ur rinnande ögon", är "sömniga" och har "slöa hjärnor".

Alltså, kort sagt är detta en bok med en del intressanta betraktelser och bilder från Xinjiang i början av 1900-talet. Dock är också boken färgad av rasism och det finns fler vedervärdiga beskrivningar av människor som författaren tydligt ser sig stå över. Som i exemplet ovan som ju är ren rasism. John Törnquist ser ner på och förlöjligar hårt slitande och fattiga nomader i bergen, som trots sin egna utsatta situation bjuder in John och andra främlingar att bo i deras hem och äta deras mat. Är det så man behandlar andra människor. Är det så man missionerar?

Vissa skulle hävda att boken är färgad av dåtidens sätt att se på andra människor men det är en lite tröttsam bortförklaring att gång på gång behöva använda det som förklaring till varför svenskar och andra västerlänningar betett sig svinaktigt i Asien i början av 1900-talet. Det är rasism och inget annat. Är det någon idé att jag fortsätter läsa dessa böcker? Vet inte, men jag kommer nog göra det.

Till detta avsnitt bryr jag mig inte om att lägga till egna bilder utan länkar istället till en samling som finns hos Etnografiska museet: http://collections.smvk.se/carlotta-em/web/object/1072830/REFERENCES/ Kanske lägger jag till en bild på boken vid ett senare tillfälle.

Detta inlägg skrev en sen kväll på ett hotell i Västerås. Jag är mycket trött och tar därför inte ansvar för det jag skrivit. Tack!

Nöjet med gamla böcker: "Till häst genom Asien" - Del 1: Osh

Detta är första delen i en serie med inlägg om Gustaf Mannerheims resedagbok från hans resa genom Asien i början av 1900-talet. Mitt intresse för boken väcktes när jag av en slump såg en bok med bilder från denna resa på biblioteket i Uddevalla (se tidigare avsnitt om detta). Med i detta avsnitt finns också en bild från denna bok.

Mannerheim reste i egenskap av tsarens utsände officer och la därför mycket möda på att träffa och beskriva lokala makthavare, militärer och inflytelserika personer i varje ort han besökte. För mig är detta ofta mindre intressant men mellan dessa partier målar han ibland upp bilder av dåtidens miljöer och detta är mycket mer intressant. Mitt första exempel är från den kirgiziska staden Osh som Sofia och jag besökte hösten 2014.

Osh 30 juli 1906

Mannerheim skrev:

"Sarternas* stad påminner om Tasjkents och Samarkands 'gamla' städer. Samma små krokiga gränder, brusande aryker, lerhus och brokiga basarer fulla av liv och rörelse. Till sitt läge är emellertid Osj mycket vackrare invid foten av ett berg, där sarter och kirgiser försäkra, att konung Salomon i tidernas tid skipat lag - en lag, som numera ersatts av den ryska rättvisan. Högst uppe på berget ligger ett litet muhammedanskt tempel, dit rättroende i tusental vallfärda. - Från min gästfria värds något trånga gård flyttade jag under loppet av dagen till en stor trädgård bakom en s.k. karavan-saraj (ett slags värdshus), där jag fick gott om rum för tält, filtar, sadlar, packlådor, hästar och annat."

* Sarter - äldre benämning på bofast befolkning i Centralasiens städer

Osh hösten 2014

När vi besökte Osh irrade vi runt i en basar som kändes som att den aldrig tog slut. Man kunde köpa allt mellan himmel och jord och vi köpte frukt, Sputnik-rakblad och brödnaggar. Mest fascinerande var skrothandlarna som satt och reparerade elektronikskrot. De hade allt tekniskt man kan tänka sig, liggandes huller om buller i högar. Vi stannade och tittade när de arbetade och en av dem skrattade åt oss, inte elakt utan faktiskt trevligt. En annan fascinerande och otroligt skrämmande del var den del av basaren som var övergiven och fylld av utbrända stånd. Detta var rester från sammandrabbningarna (eller etniska rensningen) mellan kirgizer och uzbeker som drabbade staden 2010 (mer info).

Vi besökte också berget som Mannerheim skriver om; Sulamain-Too. Vi mötte inte tusentals personer som vallfärdade dit utan snarare några mindre grupper av inhemska turister. Ett par ville fotografera sig tillsammans med oss och en annan grupp åkte rutschkana direkt på berget (se film nedan) då detta skulle förbättra ens fertilitet. Från berget hade vi fin utsikt över staden som bredde ut sig åt alla håll och jag inbillade mig att jag kunde se hela vägen in i Uzbekistan som bara låg ett par kilometer västerut.

Basargata i Osh 1906 - Fotograf: Mannerheim

Basargata i Osh 2014 - Fotograf: Sofia

Från Sulamain-Too 2014.

Nöjet med gamla böcker: "C.G. Mannerheims fotografier från Asienresan 1906-1908"

För ett tag sedan råkade jag se den här boken på Uddevalla bibliotek, jag var där och dödade lite tid i väntan på att vår bil var på service. Som vanligt när jag är på ett nytt bibliotek var jag och snokade på geografi- och historiahyllorna för att se om jag kunde hitta någon spännande bok som jag inte sett tidigare. Mannerheims fotografier från Asienresan 1906-1908 var en titel som direkt drog till sig min uppmärksamhet. Jag har inte direkt något intresse av Mannerheim som person men fotografier från Asien i början av 1900-talet kan alltid vara intressanta och när jag slog upp boken såg jag direkt att området han besökt ligger högt uppe på min personliga intresselista för Asien.

Boken innehåller en kort inledning följt av fotografier från olika stopp på Mannerheims resa genom Centralasien och Kina. Till varje fotografi finns ett tillhörande utdrag från hans resedagbok. Jag fann det hela otroligt intressant och tiden flög iväg. Fotografierna är inte nödvändigtvis jättebra, men sammanhanget och det som visas är ändå intressant.

Jag tror jag spar lite på bilderna och bifogar dem till kommande avsnitt om Mannerheims resedagbok. Efter att ha sett fotografierna blev jag intresserad och har därefter läst större delen av den och har några favoriter att dela med mig av. Det är framför allt bilder och text från ställen jag besökt under mina två långresor i Asien som jag kommer dela med mig av. Kanske också lite tankar om den person som framträder i dagboksanteckningarna, för det är ju ändå "den store" finske hjälten Mannerheim som skriver.

Boken. För att få läsa och titta i lugn och ro fjärrlånade jag hem boken via mitt lokala bibliotek.

Temaavsnitt: Djur i Kirgizistan

I väntan på att vi skriver något vettigt om Kina får ni nöja er med detta temaavsnitt om djur i Kirgizistan. Vi skrev inlägget för ett tag sedan men lade aldrig upp det. Nu är det väl dags:

Djur. Kirgizistan är fyllt av djur. Vi har inte sett så många vilda djur än så länge. Om man räknar bort fåglar (som vi ju faktiskt sett en hel del av) har vi bara sett två vilda djur. En ödla och en orm. Däremot har vi sett en massa andra djur. Vi har sett husdjur, arbetsdjur och olika typer av boskap. Det rör sig om hundar, katter, höns, kalkoner, änder, kor, hästar, får, getter och till och med jakar.

Absolut vanligast är får, hästar, kor och hundar. Vi blir inte längre förvånade ifall motorvägen helt plötsligt är proppfylld med får och det är sådant vi fått vänja oss vid. Nedan följer lite bilder och även några korta filmklipp som vi tycker kan illustrera hur mycket djur som faktiskt finns här.

Hundvalp på vårt hostel i Cholpon-Ata.

En hund och en massa får vid Sarala-Saz.

Springande får vid Sarala-Saz.

Hästen är såklart också med och byter däck när man får punktering, nära Sarala-Saz.

Vid Song-Köls strand.

På motorvägen mellan Naryn och Kochkor.

I trädgården vid vårt andra boende i Kochkor.

Tjurar som vallas genom Kochkor.

Lägg märke till Sofias glada och uppspelta skratt i inledningen av videon nedan.



Nästa klipp är från vägen ner ifrån Altyn Arashan:



Fåren som ni kan se springa omkring i detta klipp fanns få vägen ner från Sarala-Saz:



Dessa får fanns på motorvägen mellan Naryn och Kochkor. Vi var på väg tillbaka från Song-Köl när detta filmades:



Tjipp!

Avsnitt 146: Som två strandade valar i Bishkek

Hej igen!

Nu tror ni allt att vi är i Kina! I skrivande stund är vi inte i Kina. Vi är kvar i Bishkek och anledningen till detta är en kort historia. Sofia åt något som hon inte borde ha ätit, antagligen var det en samsa på Osh basar. I vilket fall blev hon väldigt magsjuk dagen innan vårt flyg skulle gå och när vi vaknade i måndags var hon fortfarande magsjuk. Detta ledde till att vi inte flög till Kina utan blev kvar i Bishkek.

Sedan dess har Sofia druckit en massa vätskeersättning och sakta men säkert tillfrisknat. Johan har försökt ta hand om Sofia och har därutöver roat sig med att umgås med andra resenärer som kommit och gått. Han har också hittat en affär som bara säljer lego och en affär som säljer kopierade fjällrävenjackor. Han har också spelat en hel del kort med ett gäng 18-åriga kirgizer. Bishkek har helt enkelt allt man kan önska sig, utom bra sjukhus eller infektionskliniker! Nog om det...

Igår försökte vi boka ett flyg till idag men lyckades inte eftersom internet är så fruktansvärt långsamt. Idag gick vi till en resebyrå och köpte biljetter till imorgon. Vi flyger till Ürümqi och planen är att därefter åka vidare till Dunhuang så fort vi kan.

Tjipp!

Temaavsnitt: Rester från hallonsylten

Som ni säkert vet är Kirgizistan ett förhållandevis ungt land. Landet bildades i samband med att Sovjetunionen upplöstes 1991 och idag kan man bland annat se t-shirts och kepsar med texten "Kyrgyzstan - since 1991". Det är kring tiden innan landets självständighet (eller snarare spåren från denna tid) som följande inlägg ska handla om.

Det är lika bra att vi tar en kort och väldigt förenklad och kanske lite väl lång genomgång av vad som hände. Om du inte orkar läsa en sådan kan du hoppa ner några stycken.

I samband med att ryssarna besegrade Kokandkhanatet i Tashkent 1865 kom det område som idag är Kirgizistan under ryskt styre. Från och med 1876 var området en del av tsarens Ryssland. Ett uppror bröt ut i Centralasien 1916 när ryska staten ville tvångsrekrytera ickeryssar i Centralasien till att hjälpa till i första världskriget genom att bygga vägar eller producera mat åt trupperna. Upproret slogs brutalt ner och det uppskattas att cirka 41 % av invånarna i norra Kirgizistan dog och ytterligare 120000 flydde till Kina.

Efter oktoberrevolutionen dröjde det ett tag innan något hände i Kirgizistan men på nyårsdagen 1918 tog bolsjevikerna makten i Bishkek. 1922 blev territoriet med namnet Kirgizia en del av Turkestans Autonoma Socialistiska Sovjetrepublik (Turkestan ASSR) och efter en del namnändringar fick området 1924 namnet Kirgiziska Autonoma Oblasten. I samband med det sistnämnda namnbytet drogs också en hel del konstiga gränser upp och dessa gränser gäller till viss del än idag (exempelvis i Ferganadalen). I samband med att gratis skola infördes, infördes 1924 också ett alfabet som passade det Kirgiziska språket. Detta alfabet baserades på arabiska men byttes fyra år senare ut (av rädsla för att det skulle stärka islams position i området?) mot det latinska alfabetet. 1941 började man använda den speciella version av det kyrilliska alfabetet som fortfarande används idag.

Olika politiska reformer kom att avlösa varandra genom åren och en hel del möda lades på att skola om de kirgiziska folken från den enkla version av islam som praktiserades till att ha marxistleninismen som huvudideologi. En politisk reform som uppskattades var en landreform i vilken jordlotter (både betesmark och åkrar) fördelades bland folk. Detta kom att innebära att land som tidigare tillhört ryssar kom att tillhöra kirgizer. I samband med att jordbruket kollektiviserades tvingades de många kirgiziska nomaderna att upphöra med sin livsstil. Man tvingades istället att slå sig ner på en plats och detta blev, för många, ett stort trauma.

Under andra världskriget fanns många kirgizer bland Sovjetunionens trupper och efter Stalins död kom den period som sågs som det sovjetiska Kirgizistans gyllene period. Det var under 1970- och 1980-talen som det (enligt positiva källor) fanns produkter att köpa i affärerna, mat till alla och full sysselsättning. Under samma period inleddes en mängd byggnadsprojekt och det var under denna tid som många av Kirgizistans mest kända byggnader byggdes. Glasnost nådde inte riktigt fram till det sovjetiska Kirgizistan och år 1990 vägrade det Kirgiziska kommunistpartiet att erkänna förändringar i det politiska systemet som skulle innebära att ickekommunister skulle kunna få arbeta politiskt. Som en del av en kompromiss valdes fysikern Askar Akayev till den nybildade presidentposten. Han fick en position som officiellt inte skulle ha någon makt men det hindrade honom inte från att få igenom nya regeringsstrukturer och han tillsatte en mängd reformpositiva personer på viktiga maktpositioner. 1990 bytte sovjetrepubliken namn till Kirgizistan och efter en massa komplicerade politiska turer utropades Kirgizistan som självständigt 1991.

Här slutar den historiska genomgången.

Vi kan bara gissa hur det var att leva i Kirgizistan under Sovjet-eran men klart är att den eran fortfarande har en hel del synliga spår i städerna. Det handlar såklart dels om alla deprimerande hus, storslagna minnesmonument och överdådiga statliga byggnader, men också om andra mindre synliga spår. Vi har sprungit på en mängd gamla statyer, skyltar och husfasader som vittnar om sovjetunionens propagandaapparat.

Vi har sinsemellan diskuterat ganska mycket kring Sovjetunionen och för att kunna göra det ute bland folk kom vi på att vi borde kalla det för något annat (eftersom vi inte visste om någon runt oss skulle bli upprörd). Av någon outgrundlig anledning fick därför Sovjet, av oss, smeknamnet hallonsylten.

Vi har inte diskuterat hallonsylten med speciellt många kirgizer men vi har hört att många gamla personer vill ha tillbaka sovjetunionen eftersom de anser att det var bättre då. Eftersom vi är så pass dåligt insatta kan vi inte göra någon djupare analys av detta men det kan inte vara lätt för många pensionärer i landet. Om en av våra två guideböcker har rätt så är det inte ovanligt att en kirgizisk pensionär förväntas klara sig på de motsvarande 4 amerikanska dollarna de får i pension varje månad. Vi kan såklart inte veta ifall de skulle haft bättre förutsättningar som pensionärer i Sovjetunionen men uppenbart är att vissa av dem känner att de skulle haft det. Nu ska vi inte fortsätta spekulera i svåra områden utan återgå till det som vi tänkt oss att detta inlägg ska innehålla: Synliga rester från hallonsylten.

Sovjetunionen hann ha några ledare men i Kirgizistan verkar det som om Lenin var favoriten. Lenin finns överallt. Vi har sett Lenin i alla former (på skyltar, som gatunamn, på husväggar, som byster, som statyer och som flaggor) men sällan lyckats fota honom. Här följer i alla fall en samling Leninstatyer:

Lenin i Cholpon-Ata.

Lenin i Kochkor (med en bortsliten del i mitten, hammaren och skäran kanske?).

Lenin i centrala Bishkek.

Ofta är det svårt att fotografera spåren eftersom man mest ser dem i farten genom fönstret på en marshrutka eller taxi men här kommer en samling skyltar från elstolpar i Kochkor som dels visar hur bra Sovjet var på en massa områden och dels föreställer klassiska symboler så som hammaren och skäran:

Kirgizistan var rikt på uran och andra radioaktiva ämnen och det är kanske det som är anledningen till denna gamla skylt på en elstolpe. Att uranbrytningen lett till att en ort i landet anses vara en av världens mest förorenade platser är väl en annan sak...

Röda fanan finns fortfarande i Kochkor.

Hammaren och skäran.

Röda stjärnan.

Kanske en hyllning till alla bra industrier i Sovjet?

Raketer är ett annat populärt motiv.

Som vi skrev ovan är det svårt att fotografera alla rester från Sovjet som man ser. Vi har sett en massa gamla monument runt omkring i landet men ofta står de i utkanten av orterna vi passerat och vi har därför mest sett dem på väg till och ifrån dem. Men nedan kommer i alla fall ett exempel.

Något slags monument i Kochkor.

Vi besökte även Historiska museet i Bishkek, en pampig byggnad med en permanent utställning som handlar lite om jurtor, hällristningar och hantverk, men fokus ligger till större delen på att visa hur bra hallonsylten är och att utställningen fortgår är väldigt fascinerande. Taket är fyllt av enorma målningar som berättar historien om hur förtryckt befolkningen var under tsaren och hur fantastiskt de fick det efter revolutionen.

Tyvärr fick man inte fota det som var mest förhärligande av hallonsylten (exempelvis den maffiga statyn av Lenin och några andra gubbar i trappan upp till själva museet).

Vi har även några foton på husväggar från Bishkek och Osh:

3D-bio tillsammans med hammaren och skäran.

Reklam för Aeroflot i Osh. Från 80-talet kanske?

Vi sparar det bästa till sist! Misja!

Misja, maskot för OS i Moskva 1980, finns på en husvägg i Osh.

Avsnitt 144: Arslanbob

Från Osh åkte vi vidare till Arslanbob.

Arslanbob är en ort i Kirgizistan som till största delen befolkas av uzbeker. Runt Arslanbob ligger världens största valnötsskog och det är i och omkring den vi har rört oss de senaste dagarna. Resan upp till Arslanbob gick via en delad taxi och tre marshrutkas. Halvvägs igenom resan mötte vi ett holländskt par som också var på väg till Arslanbob, vi hade tidigare träffat dem i Osh och vi slog följe. Väl framme i Arslanbob var det som att kliva ut i ett regnigt moln. Vi gick gemensamt med holländarna till ortens CBT-kontor och väl där blev vi skickade till en familj vi fick bo hos de kommande dagarna. Eftersom det var både regnigt och kallt bestämde vi oss för att vila resten av dagen. Holländarna, som heter Sylvia och Allert, var riktigt trevliga och vi hängde en hel del med dem de kommande dagarna.

Dagen därpå promenerade vi tillsammans med holländarna ut i valnötsskogen för att ta en titt. För några dagar sedan började valnötsskörden och i samband med den flyttar en stor del av ortens befolkning ut i skogen för att plocka valnötter. Det dröjde inte länge innan vi började hitta en massa nötter. När vi gick längre in i skogen började vi se folk som gick omkring och samlade nötter. När vi försökte ge bort några av de nötter vi plockat pekade kvinnan vi försökte ge nötterna till på våra fickor för att signalera att vi skulle ta nötterna själva. Vidare har vi lärt oss att öppna nötterna med bara händerna och det gör det lättare att äta dem (vi har till vårt stora förtret upptäckt att detta trick inte funkar när nötterna legat några dagar). Större delen av dagen spenderades i skogen.

Andra dagen i Arslanbob hyrde vi hästar och guide. Efter frukost red vi iväg mot ett högt vattenfall (83 meter högt) utanför staden. Sista biten fick vi gå men väl framme kunde vi se orten och dalen den ligger i. Vi red strax därpå vidare till valnötsskogen. Där red vi omkring och njöt av skogen och hälsade på alla valnötsplockande människor som fanns där. Vi åt lunch (självklart med en hel del nötter) i skogen och red sedan vidare mot en utkiksplats ovanför orten. Vid ett tillfälle fick vi en hel näve nyplockade nötter från en man vi red förbi. Utsikten från utsiktspunkten var riktigt fin och när vi till sist red tillbaka in i orten var vi riktigt trötta och slitna. Det dröjer nog ett tag innan vi rider igen.

Sista dagen i Arslanbob vaknade vi till regn och tunga moln. Eftersom vi fortfarande var rätt trötta efter ridturen och eftersom vi insåg att skogen mer eller mindre skulle vara fylld med tjock lera bestämde vi oss för att slappa. Vi gick bort till CBT och gav bort våra liggunderlag. Vi räknar inte med att vi behöver dem längre och det var faktiskt riktigt skönt att bli av med dem. Personen som driver CBT-kontoret i Arslanbob blev väldigt glad och vi fick en skärbräda i valnötsträ (från ett träd som vält av naturliga orsaker) som tack. Vi är numera också inbjudna att komma tillbaka för att arbeta som volontärer för CBT i Arslanbob. De vill ha hjälp med att utforska en grotta som ligger fyra dagars vandring från orten. Tanken är att se ifall de kan ha turer dit och om vi kommer tillbaka får vi gratis boende (och vodka).

Från Arslanbob åkte vi tillbaka till Osh. Där besökte vi basaren ännu en gång och sov en natt. Idag flög vi tillbaka till Bishkek och här ska vi vara fram till måndag då vi flyger vidare till Beijing i Kina.

Tjipp!

I centrala Arslanbob.

Utsikt mot bergen från Arslanbob.

I en av valnötsskogarna utanför Arslanbob.

I utkanten av valnötsskogen.

Någon samlar nötter i valnötsskogen.

Valnötterna ligger innanför ett skal.

Under skalet finns det som vi kan köpa i Sverige.

Nyplockad och nyöppnad valnöt.

I utkanten av valnötsskogen.

Alla letar efter valnötter.

Denna man klättrade högst upp i ett valnötsträd för att skaka det. När han klättrat ner kunde han plocka det som fallit ner av skakandet.

Några av valnötsplockarna.

Vattenfallet vi red till.

Utsikt från vattenfallet.

Utsikt tillbaka mot Arslanbob från vattenfallet.

Vägarna i skogen var leriga men det gick ändå bra att rida.

På väg mot utkiksplatsen.

Utsikt över Arslanbob.

Utsikt över Arslanbob.

Vår guide pekar ut vart det finns små grottor på andra sidan dalen.

Hästarna vi red på.

Avsnitt 143: Resan till Osh

Hej igen, vi försöker skriva ikapp lite. Vi laddade upp ett avsnitt igår och tänkte försöka få upp några till i dagarna.

Efter att ha sagt hejdå till vår värdinna i Kochkor fick vi tag på en marshrutka som körde oss till Bishkek. Resan gick bra men kunde blivit skönare om inte en tant fått för sig att upprepade gånger peta Johan på axeln och fråga saker på kirgiziska. Att Johan inte kunde svara på någon av frågorna tycktes inte göra något men efter 40 minuter gav hon upp. Innan resan tog slut blev vi i alla fall bjudna på päron och vi fick båda varsin puss på kinden.

Väl framme i Bishkek hade vi några ärenden att ordna men vi hann ta en titt på historiska muséet (före detta Leninmuséet). Muséet tycks fortfarande mest handla om hur bra Sovjetunionen och Lenin var. En liten sektion handlar och Kirgizisk kultur och den var rätt intressant.

Nu till denna blogposts huvuddel: Resan till Osh. Resan var både lång och mödosam och här kommer en kortare redogörelse för de viktigaste delarna.

Vi försökte åka marshrutka till Osh basar i Bishkek men eftersom detta var mitt i morgonrusningen ville ingen plocka upp oss med våra stora ryggsäckar. Vi åkte istället taxi till Osh basar (fortfarande i Bishkek). Väl där hittade vi först några män som ville ha 300 dollar för att köra oss till Osh. Då detta är ett grovt överpris gick vi vidare. Inte långt därefter blev vi stoppade av en civilklädd polis. Det är känt att det vid Osh basar finns civilpoliser som försöker få mutor eller ta pengar från turister. Vi blev därför rejält stressade men Sofia lyckades hålla huvudet kallt. Polisen begärde att få se våra pass (detta har de all rätt att göra och vi turister måste hela tiden ha med oss dem). Problemet är att när de får tag i passen säger de att ens visum inte gäller och vill därefter ha pengar för att låta en gå. Alternativt vill de gå igenom ens väskor eller fickor och i samma veva försvinner en del pengar. Som sagt höll Sofia huvudet kallt och gav civilpolisen våra laminerade passkopior och Birgitta ordnat åt oss. Han insåg nog att det skulle bli svårt att få pengar från oss och lät oss gå. Med rejält adrenalinrus gick vi vidare och hittade till sist en taxi som vi kunde dela med två andra passagerare.

Resan började med att vi åkte för att tanka. Efter det skulle någon köpa dricka och sedan skulle vi fylla på luft i däcken. Totalt blev det cirka 15 stopp längs med vägen (inklusive en punktering då vi fick uppgiften att hålla emot ifall bilen skulle börja rulla nerför backen där vi stannat) innan vi till sist kom fram till Osh. Längs med vägen passerade vi en pass på cirka 3500 meters höjd och när molnen till sist lättade bjöds vi på storslagna vyer. I Kirgizistan verkar inte trafikreglerna vara speciellt hårda och innan vi till sist såg en bil volta ner i diket hade vi redan sett resterna av två krockar. Vår chaufför körde dock väldigt lugnt och sakta och det kan vara en av anledningarna till att resan allt som allt tog 14 timmar. Vi var glada att komma fram helskinnade och bestämde oss snabbt för att boka flygbiljetter till tillbakaresan. Åter till bilen som voltade. Tillsammans med några andra bilar låg vi bakom en lastbil. En av de andra bilarna försökte köra om lastbilen på insidan och började sladda i vägrenen. Efter några sekunder, då vi verkligen hade våra hjärtan i halsgropen, voltade bilen ner i diket. Vi och många andra bilar stannade och när vi skyndade fram till bilen såg vi fyra unga killar klättra ur den. Alla såg ut att må bra men de fick en rejäl utskällning från vår chaufför. Vi är numera inte speciellt sugna på att åka några längre sträckor i bil och ska som sagt flyga tillbaka till Bishkek och därifrån flyga till Kina. Innan vi kom fram till Osh fick vi av någon anledning byta bil. Den chaufför vi haft tidigare stannade till i en stad och vinkade in en annan bil. Bilen som stannade var en riktigt stor och lyxig jeep och i den åkte vi den sista halvtimmen till Osh. Den nya chauffören körde oss hela vägen fram till det guesthouse vi boka och innan han åkte vidare fick vi hans visitkort.

Osh är en stad i Ferganadalen. Ferganadalen är en dal som delas av Kirgizistan, Uzbekistan och Tajikistan. Huvuddelen av dalen ligger i Uzbekistan och det är möjligtvis en av anledningarna till att så många i Osh med omnejd är uzbeker. Ferganadalen är den delen av Uzbekistan som är mest tätbefolkad och där finns även stora industrier och odlingar. En av alla saker som odlas är bomull och vi såg även en del bomullsodlingar längs med vägen. I Osh klättrade vi upp på världsarvet Suleiman Too, åkte rutschkana och gick på Oshs basar (inte att förväxla med Osh basar i Bishkek). Vi blev även bjudna på spansk mat av en spanjor. Trevligt. Dagen därpå åkte vi vidare till Arslanbob men mer om det senare.

Tjipp!

Vår värdinna i Kochkor.

Stor flagga i Bishkek.

På vägen mot Osh.

På vägen mot Osh.

Moské med Suleiman Too i bakgrunden.

Utsikt över Osh från Suleiman Too.

Utsikt över Osh från Suleiman Too.

Dags att åka rutschkana på hala stenar på Suleiman Too. Om man åker tre gånger ska detta gynna fertiliteten.

Vi åkte såklart också.

Utsikt över gravplats och moské från Suleiman Too.

Om det finns grottor måste man ju såklart spana in hur de ser ut på närmare håll.

Inget arbete för någon med höjdrädsla, Osh.

Lunchdags i Osh.

På Oshs basar.