För något år sedan köpte jag boken Mongoliet: Viddernas gåtfulla land av schweiziske fotografen och författaren Walter Bosshard från 1952 på Hamburgsundsskolans loppmarknad. Vid tillfället visste jag inte något om boken utan nöjde mig med att det var en äldre bok om Mongoliet som kostade fem kronor. Väl hemma började jag läsa och efter en standardinledning om Mongoliets historia och nomadiska folk som har ”sedvänjor från medeltiden” kom det som skulle bli lite av en totalt oväntad djupdykning för min del. Författaren kommer i kontakt med "Mongoliet-svenskarna" under en resa till Beijing 1933 och får snart möta en osannolik person som jag bara var tvungen att veta mer om. Frans August Larson, torparson från Tillberga i Västmanland, då hertig av Mongoliet(!).
Ett kort utdrag följer nedan (eller kanske lite långt men jag tycker att det är roligt på flera sätt). Varning för lite sedvanlig rasism, kvinnohat och vikingavurmande som tycks höra till gamla böcker om Asien...
"Mongoliet låg fortfarande långt borta men det var lättare att komma dit. Jag kom i kontakt med landets bästa vänner och kännare, Mongoliet-svenskarna, som emellanåt besökte Peking och kunde berätta hårresande historier om varg- och människojakter, om vilda ritter över stäppen, men även om mongolisk gästfrihet och vackra kvinnor, så att man till slut inte visste vad som var sanning eller dikt.
Dessa Mongoliet-svenskar är besynnerliga människor. det är de gamla vikingablodet som tar ut sin rätt. Liksom sina förfäder, havets nomader, har svenskarna lätt att känna sig hemma hos kontinentens stora nomadfolk. De var inte fler än ett tiotal men i deras ådror flöt en droppe upptäckarblod, de var fyllda av en frisk pionjäranda och med sitt glada och naturliga sätt skaffade de sig vänner överallt.
Den förste jag lärde känna var Torgny Öberg som jag träffade på baren i Wagons-Lits-hotellet i Peking. Till långt fram på natten satt han och berättade om händelser och upplevelser i Mongoliet. Gång på gång torkade han vänstra ögat med näsduken.
- Ögat passar inte längre, det är därför jag har kommit hit, sade han. Det är av glas, det riktiga sköt jag bort en gång då jag lekte med ett gevär hos en mongolisk vän. Men vad gör det? tillade han skrattande. Man ser bra med ett öga också.
Torgny Öberg föreföll vara knappt trettio år. Hans far hade varit missionär. Efter en kort vistelse i Sverige och Amerika återvände Torgny till gräslandet där vartenda barn kände honom. Där bodde han nu ; han idkade handel med alla möjliga varor och älskade framförallt jakten. Han förde sig med samma stolthet som en stäppens unghäst.
Dagen därpå återvände han till Mongoliet och sen dröjde det till i december innan jag hörde något av honom. Men en kväll stod han plötsligt utanför min port. Jag minns det mycket väl. Det var en lördag. Jag satt vid skrivbordet och arbetade. Det var skumt i rummet och min kinesiske tjänare skulle just till att tända när det ringde på dörren. Han gick och öppnade och jag hörde i nästa en ögonblick en röst som ropade:
- Jaha, nu är jag här. Du bjöd mig att komma och bo här och nu tar jag dig på orden.
Jag urskilde bara silhuetten av en liten karl i en jättelik vargskinnspäls. Visserligen tyckte jag mig känna igen rösten men Torgny Öberg tänkte jag för ögonblicket inte på. När det blev tänt i rummet fick jag se honom stå där med uppslagen rockkrage, rödfruset ansikte och muntra ögon.
- I morgon reser jag till Sverige, sade han sedan vi hade hälsat. När går tåget?
- På söndagarna är resebyrån stängd, svarade jag. Vadan denna brådska?
- Då reser jag om måndag, återtog han och värmde ivrigt sina frusna händer vid brasan.
Öberg reste varken på måndagen eller på hela veckan, ja, han stannade i Peking från december ända till april. Han skulle till Sverige för att se sig om efter en hustru. Det hade verkat mycket lätt borta i Mongoliet men redan i Peking kom eftertankens kranka blekhet. I Stockholm hade han en flicka som hette Brita, en gammal skolkamrat som han höll av. Men Torgny var en dålig brevskrivare och han visste själv inte riktigt om han hade skrivit till Brita två gånger om året eller vartannat år. Det var länge sen han hade hört något ifrån henne och medan han deltog i det livliga umgängeslivet i den lilla kolonin vita i Peking började han misströsta om utsikterna. Varför skulle Brita sitta och vänta just på honom? Det fanns ju många unga män i Sverige. Flickorna skulle göra narr av honom när han berättade för dem om Mongoliet. De var säkert mycket bortskämda.
Öberg blev modfälld. Han var ett okonstlat naturbarn men nu försvann hans glada humör. Efter fyra månader i Peking satte han sig äntligen på tåget och försvann från min horisont.
Medan han var kvar tog han en dag hem Mongoliet-svenskarnas nestor.
- Det här är mr Larson, sade han, hertig av Mongoliet.
Stor och bredaxlad och något böjd av ålder stod den ryktbare vikingen framför mig. Han sade inte mycket, besvarade min många frågor med ett lakoniskt ja eller nej och utfyllde endast i undantagsfall svaren med några förklaringar.
Jag visste på den tiden inte om hertigtiteln var äkta eller om den var ett skämtsamt binamn som han hade förvärvat under sin långa vistelse i Mongoliet. Vid detta första möte verkade han som en oslipad diamant, en otymplig jordens son. Först längre fram, när vi hade blivit bekanta, ja, jag hoppas jag kan säga goda vänner, lärde jag känna den dolda kärnan.
- Jag blir sjuk av den här stan, anmärkte han en dag när jag träffade honom på gatan. Jag tål inte oväsendet och smutsen.
Jag följde honom ett stycke.
- Jag har en gammal mongolvän här, som ni kanske har lust att träffa, tillade han.
- Javisst, sade jag. Vem är det?
- Det är en levande Buddha som mongolerna dyrkar som Gud. Jag tar med honom ikväll."
 |
| Frans August Larson |
Efter denna upptäckt spenderade jag en hel del tid åt detta ämne och läste en del andra gamla böcker av, och om denna person. Det visade sig att historien om hertig Larson (som han kallades i Sverige) innehöll ett fascinerande livsöde, intressanta bilder av livet i Mongoliet i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, asiatisk storpolitik och dessutom gästspel av ett av mina andra historiska favoritämnen: Sven Hedin.
Nåja, det kommer säkert något mer inlägg om denna Larson men jag ska nu lämna detta ämne till förmån för att skriva några ord om boken som sådan.
Lagom tråkig och skrytsam, full av helt onödiga detaljer. Dock lite intressant om livet i Mongoliet. Såklart innehållande lite västerländsk exotifiering och självsäkra spekulationer, men jag ångrar inte köpet
 |
| Kamelridning i Gobiöknen 2007 |
 |
| Gobiöknen när vi besökte den 2007 |
