I titeln till dagens inlägg har valt att citera en vis person som med dessa ord valde att beskriva skillnaden som kan upplevas när man kommer till Laos från Kina. Vi kan gott instämma, trots att mycket tycks ha ändrats sedan Johan senast var här. Trots att antalet bilar verkligen ökat och att antalet andra turister som reser till landet också tycks ha ökat, känns Laos som världens lugnaste land i jämförelse med Kina. Nåväl, vi får väl se till att börja där vi avslutade senast.
Från Kunming tog vi nattbussen till Jinghong. Jinghong måste ha växt rejält de senaste sju åren för staden var inte riktigt som Johan mindes den. Alternativt kan Johans minnesbild vara något missvisande men vi kan i alla fall konstatera att han inte mindes en massa gallerior, höga höghus, KFC och Apple Store i Jinghong. Allt detta finns i alla fall där nu. Dagen i Jinghong blev väl inte riktigt som vi väntat oss. Sofia kände sig lite hängig så vi hängde mest kvar på vårt hostel. Tillsammans med hostelets trevliga ägare åt vi alla fall en riktigt god och hemlagad middag.
Tidigt dagen därpå tog vi en liten buss från Jinghong till Luang Nam Tha i Laos. Både bussturen och gränsövergången gick bra och till sist kom vi fram. Det var lätt att hitta ett schysst boende och vi beslutade oss för att stanna två nätter. Vi behövde helt enkelt vila lite. I övrigt promenerade vi lite i orten och åt nudelsoppor.
Från Luang Nam Tha åkte vi vidare till Luang Prabang, en ort vars namn ger Johan rysningar (se avsnitt 13 från 2007) men som vi mer eller mindre var tvungna att passera. Resan, som tog ett antal timmar mer än beräknat (de sista tio milen tog mer än tre timmar), gick ganska bra men eftersom den tog hela dagen kände vi behovet att vila en dag i Luang Prabang. Vi kan konstatera att Luang Prabang fortfarande är överfyllt av turister av alla typer (tänk allt mellan bröliga ungdomar med mössa på i 35 graders värme och pensionärer med byxorna uppe i armhålorna) och vi har helt ärligt rätt svårt att förstå varför. Dagen vi spenderade där blev i alla fall trevlig. Vi tittade bland annat på fantastiskt hantverk, besökte ett museum och stadens bibliotek. Till sist måste vi säga att vi tycker synd om munkarna som har en massa människor som bokstavligt talat trycker upp sina kameror i ansiktena på dem när de går på sin berömda morgonrunda varje dag.
Nöjda över att inte(!) blivit magsjuka eller matförgiftade åkte vi vidare till Vientiane. Resan dit tog ännu en dag och när vi till sist kom fram var vi riktigt trötta. Dessutom hade Johan fått ont i halsen och dagen därpå hade detta utvecklats till en rejäl förkylning med feber och allt. När förkylningen börjat ge vika efter några dagar drog han dessutom på sig magsjuka och det är först idag som han börjat känna sig mer eller mindre återställd. Som om det inte vore nog har Sofia också haft känningar av en förkylning. Eftersom vi inte varit speciellt pigga har vi därför blivit kvar i Vientiane.
Förutom att Sofia har gjort ett par kortare utflykter på egen hand har vi inte sett mycket av staden. Det Sofia har gjort är att hon bland annat har tagit sig en kort promenad ner till Mekongfloden för att ta en titt på Thailand som ligger på andra sidan floden. Hon har dessutom besökt ett center som informerar besökare om alla gamla bomber som finns kvar i landet efter USA:s bombningar. Mycket av fokus var på de som skadats av dem (efter att kriget avslutades uppskattas det 20000 personer antingen skadats eller dödats av dem) och de proteser som folk skapat eller numera kan få.
Annars har vi mest ägnat oss åt att sova, läsa eller titta på film. Idag är det ju som bekant julafton och denna har vi firat med att äta god mat (laosiskt och indiskt) och åt att ringa våra familjer hemma i Sverige. Nu när vi känner oss så pass pigga att vi kan ta oss vidare har vi köpt bussbiljetter till Tha Khaek och om allt går som vi tänkt oss åker vi dit imorgon.
God Jul önskar Sofia och Johan!
