Avsnitt 152: Pandor + Jordbävning x 2 = Chengdu

Hej alla!

Ska vi vara helt ärliga så slappade vi större delen av tiden vi spenderade i Chengdu. Vi bodde på ett hostel som hade en massa filmer på DVD som man kunde låna. Det var också så praktiskt att vi hade både TV och DVD-spelare på vårt rum... Om vi ska försöka försvara oss lite så var vi lite hängiga när vi kom till staden och då är det ju faktiskt okej att ta det lite lugnt. 

Nåja, vi har i vilket fall som helst gjort lite andra saker också. Vi har spanat in staden och försökt att undvika att äta stark mat (maten i provinsen som Chengdu ligger i är känd för sin goda men extremt starka mat). Inte nog med det! Vi har också åkt till ett ställe i utkanten av staden där de försöker få pandor att föröka sig. Som ni säkert vet har de urgulliga jättepandorna vissa problem med att föröka sig. Därför har man skapat ett center där man aktivt arbetar med att få pandorna att bli fler. Förra året blev det 14 nya pandor och i år tycks det ha blivit lite babylycka igen eftersom vi fick världens sötchock (ursäkta aftonbladetspråket). Förutom att vi fick se en hel del vuxna pandor äta bambu så fick vi också se ett gäng med 4 månader gamla pandor ligga och sova. En av de 4 månader gamla pandorna passade också på att utforska omvärlden och så fort vi lämnat Kina ska vi försöka ladda upp ett gäng filmer som vi tror att ni också kommer att gilla.

Om du som läser detta också har läst det vi döpt detta avsnitt till har du säkert gissat att det var ett par jordbävningar när vi var i Chengdu. Någon gång på kvällen den 22 november började marken skaka. Vi var (som vanligt) på vårt rum och hörde först att fönsterna började gunga med ett taktfast gnissel. Vi insåg snabbt att det inte var någon som skojade med oss utan att vi också rörde oss. Skalvet var inte mer än 10 sekunder långt men vi slängde snabbt på oss skorna och tog pass och pengar och gick snabbt ner till receptionen. Där hade personalen inte märkt något men visste om att det skulle kunna komma ett skalv eftersom de fått varningar på sina telefoner. De försäkrade oss om att det inte var någon fara så vi gick tillbaka till vårt rum för att försöka hitta information om jordbävningen och för att försöka ringa hem. Efter ett tag fick vi reda på att jordbävningens epicentrum hade varit cirka 30 mil bort från Chengdu och att jordbävningen hade varit på mellan 5,8 och 6,3 på richterskalan.

Som om det inte var nog med en jordbävning så fick vi vara med om en till, denna gången var det vår sista kväll i Chengdu. När vi precis släckt lamporna för att sova hörde vi samma ljud från fönsterna igen. Väl nere i receptionen hade de, precis som förra gången, inte märkt något. Den andra jordbävningen var på samma plats som den första. Den höll på lite längre men var lite svagare. Hade inte fönsterna låtit är det inte säkert att vi hade märkt så mycket av den. I vilket fall som helst var det där med jordbävningar något som vi gärna klarar oss utan.

Numera har vi lämnat Chengdu och befinner oss vid en bambuskog. Vi får skriva mer om den senare.

Tjipp!

Avsnitt 151: Xi'an

Hej igen igen igen!

Just nu befinner vi oss i Chengdu. Vi kom för ett bra tag sedan men har mest hunnit med att slappa än så länge. Det har såklart hänt lite mer men det skriver vi om i nästa avsnitt eftersom detta bloggavsnitt är tänkt att handla om vad vi hade för oss i Xi'an. 

I Xi'an tittade vi bland annat på terracottaarmén och stadsmuren. Terracottaarmén är verkligen intressant och häftig och det var verkligen värt mödan att åka dit. Vi skulle kunna skriva mängder om den och men det känns som om vi hellre vill lägga lite tid och energi på att skriva lite om det hostel vi bodde på.

Vi anlände till Xi'an tidigt på morgonen med nattåget från Beijing. Utanför stationen möttes vi av Cao som visade oss vägen till det "hostel" vi har tänkt att bo på. Tillsammans med sin dotter och sin man driver Cao Xi'an Hometown Hostel. Även om stället marknadsförs som ett hostel är det mer som att bo hemma hos en familj i deras lägenhet. Vi var de enda gästerna och det var verkligen både trevligt och roligt att få insyn i en kinesisk familj och dess vardag. Utan att överdriva var Xi'an Hometown Hostel det bästa ställe någon av oss någonsin bott på i Kina! Cao gjorde allt för att göra vår vistelse bra. Förutom att hon mötte oss vid tågstationen köpte hon frukost åt oss på vägen till lägenheten och hon var mycket mån om att det inte var för kallt i vårt rum. Eftersom Cao inte pratade så mycket engelska fick Caos dotter rycka in för att översätta. En kväll satt vi alla tillsammans i vardagsrummet. Vi visade bilder på våra familjer och familjen ställde frågor om Sverige. Vi försökte förgäves bjuda på muffins och blev istället bjudna på frukt och godis. Det var väldigt trevligt och till sist berättade Caos dotter att Cao ville bjuda oss på middag kvällen därpå. 

Middagen som vi blev bjudna på var både god och spännande. Familjen hade också bjudit in ett par vänner och Cao hade gjort en massa dumplings. Större delen av eftermiddagen gick åt till att göra dumplingsen och Sofia fick också pröva på att göra några. När maten var klar fick vi varsitt glas risvin och blev strängt tillsagda att äta. Vi åt och åt och åt. Maten var riktigt riktigt god så det var inte några större problem att äta en massa. Problemet var att våra värdar tyckte att vi skulle äta ännu mer. Vi räknade aldrig men vi har aldrig ätit så många dumplings förut. När vi till sist gick och la oss var vi ruskigt mätta men också mycket nöjda.

Tjipp!

Avsnitt 150: Beijing

Hej igen!

Just nu befinner vi oss i Xi'an där vi bland annat tänkt titta på terracottaarmén. Vi kom hit igår morse och tänkte skriva ihop en kortare sammanfattning av vad vi gjorde i Beijing. Något som är lite annorlunda än tidigare är att vi mötte upp med Johans mamma Birgitta under vår tid i Beijing. 

Det första vi vill göra för att beskriva vår tid i Beijing är att tacka USA:s president Obama för hans (omedvetna?) insats för oss och det kinesiska folket. En närmare beskrivning följer senare.

Vi anlände till Beijing efter att ha åkt nattåg från Lanzhou. Vid ankomsten räknade vi ut att resan från Ürümqi till Beijing totalt tagit oss 53 timmar. 53 timmar på bussar och tåg... Det konstiga var att det inte kändes som så lång tid, kanske för att sträckan delats upp på 5 delar. Första dagen slappade vi och spanade in kvarteren kring det hostel vi kom att bo på de 13 nätterna i Beijing. Vi hittade bland annat en trevlig restaurang som vi kom att besöka en mängd gånger tillsammans med Birgitta.

Andra dagen gick vi upp tidigt och åkte ut till flygplatsen. Vårt uppdrag var att leta reda på en lämplig plats att möta Birgitta på när hon skulle komma morgonen därpå. Efter att vi hittat en bra plats åkte vi tillbaka till staden och mailade över beskrivning och karta. På eftermiddagen promenerade vi in till himmelska fridens torg. Vi började, allt eftersom tiden gick, förstå att något speciellt var i görningen i Beijing. Vi fick vårt svar dagen därpå.

Tredje dagen gick vi upp ännu tidigare (4.45) och tog tåget ut till flygplatsen. Efter att ha väntat ett tag mötte vi Birgitta och vi åkte tillsammans tillbaka in till Beijing för att lämna av väskor och äta dumplings till frukost. Vid det här laget hade vi listat ut att det var något slags toppmöte i staden och att en mängd högt uppsatta personer skulle komma dit. APEC hade alltså möte i staden och följderna kom att förbättra (och möjligtvis förvränga) vår vistelse där. 

Eftersom detta skulle bli en kort avsnitt kan vi nöja oss med att sammanfatta vår vistelse med att vi hade väldigt väldigt trevligt med Birgitta i Beijing! Några höjdpunkter var att vandra omkring i hutongerna, äta en massa god mat, titta på gymnastiserande folk i parker på morgonen, gå på konsert med ett mongoliskt band som bland annat sjöng strupsång, besöka Lamatemplet och vandra på en orestaurerad bit av kinesiska muren. När Birgitta till sist åkte hem var vi riktigt utpumpade och har mest ägnat åt oss att vila sedan dess. Vi hoppas att vi kan ladda upp lite trevliga bilder från Beijing (och resten av Kina) när vi passerar in i Laos om några veckor.

Planen är alltså stanna i Xi'an i några dagar och sedan ta nattåget till Chengdu. Från Chengdu ska vi snirkla oss ner genom provinsen Sichuan mot provinsen Guizhou. När vi fått nog av det tänker vi ta oss till provinsen Yunnan för att därifrån åka ner till Laos. Planen kan komma att ändras.

Visst ja, ni kanske undrar vad Obama har gjort för oss och det Kinesiska folket. Obama besökte APEC-mötet. Hans blotta närvaro gjorde att luften magiskt blev renare och himmelen rensades från smog. Det är antingen hans superkraft att rena luft, eller så ville ledarna i Kina ge ett bra intryck av landet och stängde en massa fabriker runtomkring Beijing så att luften skulle bli bättre. Alla vi talat med om saken har sagt att det naturligtvis var Obamas besök som gjorde att flera hundra fabriker tillfälligt stängt, att alla vägar till staden stängts, att bilarna bara fått köra varannan dag och att luften därför varit mycket bättre än vanligt. Om någon av en händelse undrar hur dålig luften verkligen kan vara i Beijing har vi fått höra att den kan vara väldigt dålig. Man kan mäta mängden skadliga partiklar i luften och enligt en källa ska 45 vara något slags gränsvärde för när luften blir farlig. Förra vintern uppmättes värden på cirka 900 Beijing. En vanlig dag ska tydligen ligga på cirka 200-250... Alltså har Obamas besök gjort att vår bild av Beijings luft och trafikbild inte är helt rättvis. Vi har däremot fått andas bättre luft och fått se en massa blå himmel. Så till Obama vill vi bara säga: Tack? 

Fast kinesiska staten gör inte bara tillfälliga satsningar för Obamas skull för att få ner antalet farliga partiklar i luften. De har även satsat stort på att förbjuda försäljare att grilla sötpotatis på gatan! Det ni! Det är inte småpotatis! Eller?

Innan vi avslutar detta inlägg tänkte vi tillägga att vi inte kan se bloggen innan vi åker ut från Kina. Vi ser däremot fram emot att läsa alla era roliga kommentarer när vi kommer till en annan plats. Om någon skulle vilja nå oss medans vi är i Kina kan ni numera göra det på sofiaochjohan@hushmail.com.

Tjipp!

Avsnitt 149: Jiayuguan och Lanzhou

Vår tid i Jiayuguan blev inte riktigt som vi tänkt oss. Vi bara tänkt att stanna en dag för att bland annat besöka ett fort som varit viktigt för sidenvägen och som fort längs med den kinesiska muren. Efter en mycket god men väldigt stark middag på en restaurang som specialiserat sig på mat från den kinesiska provinsen Sichuan var Johans mage dock inte så glad. Vi vilade därför en dag och åkte på tur dagen därpå. 

Turen började med att vi tog bussen till Jiayuguans fort som ligger några kilometer utanför staden. Fortet, som byggdes 1372, var bland annat det första längs med den kinesiska muren och den var länge en västlig utpost för Kina. Härifrån landsförvisades bland annat personer som kommit i kejsarens onåd och här tog man ibland ut tull på varor som fraktades längs med sidenvägen. Fortet var riktigt imponerande och därifrån tog vi taxi vidare mot en restaurerad del av den Kinesiska muren. Vi blev egentligen måttligt imponerade av den restaurerade muren men utsikten var fin från kullen vi klättrade upp på. Därifrån åkte vi vidare till en plats där de första fyrbåken längs med muren stod. Härifrån kunde man signalera ifall fiender närmade sig. Fyrbåkstornet var idag mest en hög lera men det var ändå en häftig känsla att veta att vi var vid en av de kinesiska murarnas början/slut. Vi började dock mer och mer märka att man i Kina lärt sig att ta betalt för olika turistattraktioner. Inte för att inträdespriset var speciellt högt... Nä, istället valde man att inhägna hela området och göra att man inte kan komma närmre än två kilometer ifrån fyrbåkstornet med taxi. Man fick alltså betala inträde och sedan välja mellan att gå två kilometer igenom öknen (utan möjlighet till skugga) eller betala för att åka i små bussar som åkte fram och tillbaka var tionde minut. Vi betalade och kunde därför åka både fram och tillbaka mellan entrén och det vi kommit för att se. 

Eftersom vår plan blivit försenad hoppade vi över att åka dit vi tänkt oss och tog en skruttig nattbuss till Lanzhou. Väl framme i Lanzhou försökte vi ta en taxi till det enda hostellet som finns i Lanzhou men eftersom ingen ville köra oss dit gick vi istället till ett hotell som vi tog in på. Vår tid i Lanzhou blev inte heller riktigt som vi tänkt oss. Vi hade bland annat tänkt oss att åka på en dagstur till ett område med terrassodlingar men eftersom vi inte mådde riktigt bra hoppade vi över det också. Istället för dagstur tänkte vi gå på Gansus provinsmuseum men det var stängt för renovering så vi fick hitta på något annat istället. Det enda vi lyckades med att göra i Lanzhou var att besöka ett tempel, hitta en gömd marknad, hitta en Haglöfsaffär och slappa. Till sist var det dags att åka vidare och vi tog därför nattåget vidare till Beijing.

Tjipp!

Avsnitt 148: Turpan och Dunhuang

Hej alla! I skrivande stund är vi i Beijing. Här har vi mött upp med Birgitta och har fått veta att vi inte lyckats publicera de bloggavsnitt vi skrivit i Kina. Eftersom vi inte kan se vår blogg (blogspot är blockerat) har vi bara tagit för givet att det fungerat så vi försöker ännu en gång. För den som är intresserad kommer därför ett par rejält försenade avsnitt om vår tid i Kina.

Vår ankomst till Ürümqi blev något försenad eftersom ingen först fick kliva av planet. Vi förstod aldrig varför vi var tvungna att vänta men till sist fick vi gå av. Tull- och passkontroll gick galant och vi åkte därefter in till Ürümqi. Vi tog in på ett hostel som var hyfsat skitigt men personalen var trevlig och hjälpte oss att hitta en bra restaurang och med att köpa tågbiljetter. I dagsläget har vi inte så mycket att berätta om Ürümqi men dagen därpå tog vi bussen till Turpan. I Turpan tog vi in på ytterligare ett hostel och där sprang vi på en fransman som vi tidigare träffat i Kirgizistan.

När det var dags för middag gick vi till en gågata som det skulle finnas många matförsäljare på. Över gatan växer vinrankor och det gav gatan en rätt trevlig känsla. Vi hann bara ta några steg in på gatan innan vi blev inbjudna att sätta oss vid ett bord där några ur lokalbefolkningen satt. Turpan ligger i provinsen Xinjiang och i den provinsen är uigurerna den största minoritetsbefolkningen. Innan den kinesiska regeringen bestämde sig för att flytta en mängd andra kineser till Xinjiang var uigurerna den största befolkningsgruppen, men idag är de i minoritet. De som bjöd oss att sitta ned vid deras bord var uigurer och innan vi gick vidare blev vi bjudna på grillspett och te. Uigurernas språk hör, precis som kirgiziska, till den turkiska språkfamiljen. Det är till och med så praktiskt att vi vissa ord är i stort sett likadana i både kirgiziska och uigurernas språk, därför kunde vi till allas förtjusning både hälsa, tacka och räkna till fem. 

Dagen därpå åkte vi, tillsammans med en grupp av 7 kinesiska turister, ut för att under en heldag titta på några av de platser som finns runt omkring Turpan. Vissa av platserna var väldigt intressanta och andra kändes mindre angelägna att betala inträde till. Första platsen vi besökte var en ruinstad vid namn Jiaohe. Staden var till största delen byggd (eller snarare utgrävd) i lera och idag finns ett imponerande område av ruiner kvar. När staden hade sin storhetstid för mer än 1500 år sedan bodde här cirka 6500 personer och detta världsarv var verkligen stort. Efter ett par timmar åkte vi vidare till ett museum som vi läst att det inte skulle vara värt att betala det dyra inträdet för att gå in på. Därför hängde vi kvar på parkeringen och spanade in kinesiska turistgrupper som kom och gick. Det tredje resmålet var en plats som kallas vindruvsdalen. Vi valde även här att inte betala inträde, eftersom samma saker som fanns innanför det inhägnade området även fanns utanför det. Till denna plats åker folk för att titta på vindruvsodlingar och vinrankorna fanns verkligen överallt. Tillsammans med de flesta av de andra vi åkte runt med gick vi runt och tittade på vinrankor, vindruvor, russin och dörrar. Vi kände efter ett tag att vi behövde äta och köpte därför ett par grillspett. En av kineserna vi reste med blev också lite småsugen och grillade korv som han också bjöd oss på. Innan vi åkte vidare hann vi också äta en skål nudlar som tillagats enligt lokala traditioner.

Den fjärde platsen vi åkte till var de flammande bergen. Bergen var fina men inte jättespektakulära. Anledningen till att folk åker hit är eftersom dessa berg finns med i den, i Kina, mycket kända historian resan till väst. Eftersom detta är en mycket känd plats har man också insett att det går att tjäna pengar på att ta turister dit. Det räcker nämligen inte med att bara se bergen utan man kan numera även betala för att få se statyer som föreställer karaktärerna från resan till väst. Vi kände att vi inte hade lust att betala mer än 150 kronor för att se bergen som vi faktiskt kunde se från parkeringsplatsen. Enda skillnaden mellan att se bergen från och från det inhägnade området är att man, om man betalar, kan få posera framför statyer. Sagt och gjort väntade vi ännu en gång på parkeringsplatsen och vi åkte sedan vidare till den femte platsen. Den femte platsen var en mindre samling "grottor" i en dal mitt ute i öknen. I grottorna fanns förr om åren en stor samling buddhistiska väggmålningar som kom till under tiden som sidenvägen var aktuell. Många av väggmålningarna fördes till Europa av en tysk arkeolog/skattletare och de som fanns kvar var i rätt dåligt skick. Det var dock ändå riktigt häftigt att se rester av mycket gamla väggmålningar i en grönskande dal mitt ute i öknen. När vi till sist kom tillbaka till vårt hostel var vi riktigt trötta och vi sov gott den natten.

Dagen därpå gick vi till busstationen och köpte biljetter till Dunhuang. Bussen skulle gå på natten och vi hade därför en dag att spana in Turpan på. Efter en dusch gick vi till basaren för att försöka köpa en av de hattar som uiguriska män använder. När vi stod och tittade i ett stånd kom en man fram till oss och frågade ifall han fick träna sin engelska med oss. Vi sa att det fick han absolut och tillsammans gick vi vidare genom basaren. Mannen, som hette Osman, var uigur och han hjälpte oss att hitta bra ställen att köpa hattar på. Han kunde berätta mycket om uigurernas kultur och han blev väldigt glad av att höra att vi var intresserade av den. När vi köpt hattar var det dags att äta middag och tillsammans med Osman åkte vi till Osmans brors restaurang. Osman ordnade snabbt fram ett gäng rätter och vi bjöds bland annat på kokt fårlunga, laghman och stekt kött med grönsaker. Vi hade väldigt trevligt tillsammans och innan vi sa adjö till varandra visade han stolt upp sin flickvän för oss via videosamtal (kanske var det mest så att ha stolt visade upp oss för henne). Efter en otroligt bra eftermiddag med Osman satte vi oss till sist på bussen till Dunhuang.

Resan till Dunhuang tog cirka 16 timmar och vi var rätt slitna när vi till sist kom fram. Vi ville dock inte sova bort dagen och efter att vi hittat ett hostel gick vi bort till en av stadens två stora sevärdheter. Straxt utanför staden finns ett område med riktigt stora sanddynor som man kan besöka. Precis som med platserna utanför Turpan var inträdet till området rätt dyrt och det gick inte att besöka sanddynorna utan att betala inträde. Förutom sanddynorna är området också känt för en damm med tillhörande byggnad. Dammen imponerade inte så värst på oss men sanddynorna var riktigt häftiga. Vi valde att inte hyra kamel, flyga helikopter eller hyra fyrhjuling utan promenerade istället upp på en av dem och njöt av utsikten. Efter att ha lekt i sanden ett bra tag tog vi oss in till staden för att äta middag.

Den andra dagen i Dunhuang hade vi tänkt ägna förmiddagen åt ett besök i Mogaogrottorna som är kända för sina rika utsmyckningar av väggmålningar. Vi tänkte ta lokalbuss dit och efter att väntat i över en timme på att bussen skulle åka kom vi till sist fram. Väl där fick vi veta att den enda rundturen på engelska (guide ingick i inträdespriset) skulle hållas klockan ett och vi fick helt enkelt rulla tummarna i några timmar. Till sist fick vi se ett par filmer om grottorna. I den första fick man se hur det kom sig att "grottorna" grävdes ut och i den andra fick man se bilder från de målningar som smyckar dem. Efter en hel del krångel fick vi till sist en guide som kunde guida oss, två amerikaner och två britter genom åtta av de cirka 490 grottorna. Det var helt klart värt all väntan! Grottornas målningar var riktigt spännande och vår guide ägnade mer än två timmar åt att berätta om och visa oss runt i grottorna. Vi är riktigt imponerade över hur välbevarade målningarna är, speciellt med tanke på att många av dem är över 1400 år gamla. Från början hade vi tänkt oss att vara tillbaka i Dunhuang kring 14 på dagen men när vi till sist skumpade in i staden började det skymma så vi åt lite mat och åkte sedan tillbaka till vårt hostel för att sova. 

Från Dunhuang åkte vi vidare till Jiayuguan och där hade vi bland annat tänkt att titta på ett fort...