Avsnitt 140: Cholpon-Ata

Hej hej.

Vi ska försöka skriva ikapp lite på bloggen. Sedan vi skrev senast har det hänt en hel del men vi får ta ett avsnitt i taget. Först ut är staden Cholpon-Ata som vi åkte till efter vistelsen i Karakol. I Cholpon-Ata laddade vi mest batterierna efter Karakol och inför den kommande resan mot andra delar av landet.

Cholpon-Ata är mest känt som en turistort för ryssar från både Ryssland och Kazakstan. På sommaren kommer folk dit för att sola och bada men i september har säsongen tagit slut och staden är i stort sett tömd på turister. Att säsongen är över innebär också att de flesta restauranger och hotell har stängt. Kvar finns stadens permanenta invånare och några av oss andra turister. Ni kanske undrar vad man gör i en badort när säsongen tagit slut. Man tar det lugnt helt enkelt.

Vi anlände till Cholpon-Ata och tog in på ett guesthouse som drivs av en rysk kvinna. Av flera anledningar trivdes vi inte alls och bytte dagen därpå till ett hostel på andra sidan vägen. Här trivdes vi i vilket fall väldigt bra. Hostellet drivs av Aigul och hennes familj. Vi hängde mest omkring på orten och umgicks med Aigul och några få andra gäster som hittat dit. På kvällarna lagade Aiguls mamma riktigt god kirgizisk mat och vi kan inte klaga på grötfrukosten heller. Pumpadumplings är en ny favorit!

Förutom stranden finns det ett par andra sevärdheter i staden. Efter ett misslyckat försök att hitta ett område med hällristningar lyckades vi till sist att ta oss dit. Det extremt stora området ligger i utkanten av staden och här kunde vi se en del cirka 3000 år gamla hällristningar och något yngre skulpturer. Senare samma dag gick vi till stranden för att ta ett dopp i sjön Issyk-Kul som ligger på cirka 1600 meters höjd. Sjön fryser tydligen aldrig på vintrarna och det var faktiskt rätt varmt i vattnet trots att det var i mitten av september och att flera berg med snö på finns att se i bakgrunden av stranden.

Efter att laddat batterierna var det dags att åka vidare till Kochkor. Mer om Kochkor finns i inlägget som kommer inom kort.

Tjipp!

En av stränderna i Cholpon-Ata. Medelhavet eller Centralasien?

En av stränderna i Cholpon-Ata.

Strand i Cholpon-Ata med fina berg i bakgrunden.

Hällristning i Cholpon-Ata. Ristningen sägs föreställa jakt med tama snöleoparder. Det är värt att nämna att det fortfarande finns cirka 200 vilda snöleoparder i Kirgizistan.

Johan med två balbals. Skulpturerna härstammar från någon gång kring år 800.

På väg upp från ett dopp i Issyk-Kul.

Alla riktiga badorter behöver trampbåtar.

En något risig bro i Cholpon-Ata.

Avsnitt 139: Altyn Arashan och Jeti-Ögüz

Hej igen!

De senaste dagarna har vi mest befunnit oss i dalarna bland de berg som finns söder om staden Karakol. Vi började med att gå upp till dalen Altyn Arashan. Vandringen upp, som enligt kartan hade en stigning på över 1000 meter, var lång och mödosam. Färden piggades upp av fantastisk utsikt och möten med hästar och kor. Vid ett tillfälle mötte vi ett par herdar som flyttade en massa hästar mot lägre mark. Utan att överdriva var det minst 150 hästar som kom springandes på grusvägen och vi stod häpna och tittade på. Vid ett senare tillfälle mötte vi ännu fler herdar som flyttade både hästar och kor tillsammans mot lägre höjd. Även om mötena med djuren och dess herdar gav oss energi så var vi mycket trötta när vi till sist kom över sista krönet och kunde spana in i dalen som var vårt mål.

Vi anlände ganska sent till Altyn Arashan eftersom vi börjat vandra så pass sent på dagen. Vi hann precis hitta en tältplats, sätta upp tältet och börja laga mat när mörkret började sänka sig över dalen. Inte långt efter att vi fått igång stormköket började det blåsa och ned föll snöblandat regn. Så fort vi fått i oss maten kröp vi in i tältet för att värma oss och när vi ett tag senare skulle ut och borsta tänderna fick vi göra det i hård blåst och snöfall.

Under natten måste det blivit ganska kallt och när vi vaknade på morgonen var dalen och bergen omkring täckta av snö. Vi insåg snart att vi skulle få stå över vår plan att vandra upp till ett par sjöar på ännu högre höjd. Enligt kartan hade vi nyss sovit på cirka 3000 meters höjd och vi förstod att det skulle vara ännu mer snö på högre höjd. Därför gjorde vi frukost i lugn och ro och passade på att njuta av utsikten. Sakta men säkert smälte snön i dalen bort och vi kunde senare promenera längre in i dalen. I dalen fanns fortfarande några herdar bosatta och djuren de ser efter finns överallt. Förutom hästar finns där även kor och får. På eftermiddagen passade vi på att utnyttja det som ger dalen Altyn Arashan sitt namn. Om vi förstått saken rätt så betyder ordet Arashan varma källor. Sagt och gjort betalade vi en mindre summa för att få bada i en liten betongbassäng i ett ruckel. Det var väldigt slitet men vattnet, som luktade svavel, var mycket varmt och skönt.

När vi, senare samma kväll, skulle borsta tänderna blev vi väldigt förvånade. När vi tittade ut ur tältet såg vi en massa kor och ungtjurar som bestämt sig för att beta runtomkring tältet. Vi borstade tänderna i all hast och hoppades att korna skulle flytta sig under natten. Den följande natten blev kallare eftersom både moln och snö lös med sin frånvaro. När vi vaknade på morgonen kunde vi fortfarande höra kor utanför tältet. Efter ett tag hörde vi män och hundar som tillsammans vallade kor. Vi tänkte att de kanske vallade bort korna från vårt tält men ack vad fel vi hade. När Sofia tittade ut var det ännu fler kor och ungtjurar utanför tältet. Vi packade därför ihop allt så fort vi kunde och gick bort en bit för att sedan laga frukost. På vägen ned träffade vi på en massa får och en mycket törstig herde som vi bjöd på vatten. Vandringen ned var lika lång och när vi till sist klev av marshrutkan i Karakol var vi mycket trötta.

Dagen därpå satt tröttheten fortfarande i men vi beslöt oss för att besöka en annan av dalarna söder om Karakol. Tillsammans med ett par från Tyskland och ett par från Frankrike delade vi på en taxi till dalen Jeti-Ögüz. Dalen har fått sitt namn efter de stora klippor som finns precis i dess början. Klipporna sägs likna sju tjurar och det är också vad Jeti-Ögüz betyder. Efter att beundrat klipporna vandrade vi längre upp i dalen. Vi följde en fin ström och efter ett tag kom vi fram till dalens "hjärta" som består av ett stort gräsområde. Utsikten här var fantastisk med bergen som börjar få höstfärger. Tyvärr kunde vi bara konstatera att denna lättillgängliga dal är mycket nedskräpad. Överallt finns plastskräp, petflaskor och tomma vodkaflaskor och vi undrar hur folk tänker när de lämnar detta efter sig. Vi hittade till sist en fin plats vid strömmen att laga lunch på och vi gick sedan i långsam fart ned till dalens början igen. I väntan på att vår taxi skulle komma och hämta oss väntade vi i skuggan inne på området kring Jeti-Ögüz sanatori. Under sovjettiden byggdes där ett sanatorium som idag fortfarande finns kvar i drift. På denna kurort (det heter samma på ryska) har bland annat kosmonauten Yuri Gagarin spenderat en sommar.

Vi kan också konstatera att vårt val, att stå över den vandring mellan dalar och genom bergspass som vi från början tänkt genomföra, var klokt. När vi kom tillbaka till Karakol efter att besökt Altyn Arashan träffade vi två belgare som tagit den väg vi ursprungligen planerat. De hade fått kämpa igenom mer än 50 centimeter nysnö i passet. Sträckan genom passet delas normalt upp på två dagar men eftersom det skulle vara för farligt att sova där uppe hade de gått båda sträckorna på en dag. Vi är glada att vi valde att inte försöka oss på detta eftersom det låter riktigt jobbigt och framför allt farligt. Hade det börjat snöa kraftigt när belgarna var i passet hade de haft stora problem att ta sig ner för de branta bergssidorna. Vi har funderat en del på hur mycket fjällvana vissa av turisterna här egentligen har. En del av dem verkar inte ha någon stor förståelse för att bergen kan vara farliga och att man behöver vara förberedd på både det ena och det andra när man ger sig upp i dem.

I förrgår hade vi från början planerat att resa vidare från Karakol till orten Cholpon-Ata vid sjön Issyk-Köl. Vi insåg dock att vi var lite för trötta för detta och valde därför att stanna kvar ännu en natt i Karakol. Vi passade på att tvätta på förmiddagen och på eftermiddagen gömde vi oss på rummet eftersom det både blåste och regnade ute. På eftermiddagen försvann all internetuppkoppling och ibland var vi helt utan ström.

Igår tog vi oss till Cholpon-Ata och vi får återkomma senare med vad vi har för oss här. Vägen hit var i vilket fall vacker. Bergen har pudrats med snö och vissa av bladen här på lägre höjd har börjat få höstfärger.

Tjipp!

Möte med hästar och herde på vägen upp till Altyn Arashan.

På väg upp mot Altyn Arashan.

Vägen upp mot Altyn Arashan.

Första blicken av Altyn Arashan.

Första morgonen i Altyn Arashan.

Första morgonen i Altyn Arashan.

Frukostdags i Altyn Arashan.

Utsikt i Altyn Arashan.

Hästar i Altyn Arashan.

Altyn Arashan.

Altyn Arashan.

Ombytesrummet vid de varma källorna.

Dags att värma upp sig, Altyn Arashan.

Vi fick nya grannar, Altyn Arashan.

Får på vägen. Hur kommer man förbi? 

Fjäril på vägen ner från Altyn Arashan.

Höstfärgerna var fina på vägen ner från Altyn Arashan.

I bakgrunden syns klipporna som gett dalen Jeti-Ögüz sitt namn.

Höstfärger längre upp i Jeti-Ögüz.

Jeti-Ögüz.

Här åt vi lunch, Jeti-Ögüz.

Jeti-Ögüz kurort.

Avsnitt 138: Till Karakol

Hej igen!

Som vissa av er vet har vi tagit oss vidare från Bishkek till staden Karakol i nordöstra delen av Kirgizistan. Men vi hoppar tillbaka lite och börjar med vår andra dag i Bishkek.

Vår andra dag i Bishkek gjorde vi ett halvhjärtat försök att komma upp tidigt men efter frukost fastnade vi i ett intressant samtal med en skotte som kört motorcykel hit från Europa. Till sist masade vi oss ut för att spana in staden och uträtta några ärenden. Vi promenerade runt i jakten på en bankomat och det tog flera timmar innan vi hittade en som accepterade vårt svenska Visakort. När vi väl ordnat lite mer som  (den lokala valutan) letade vi rätt på en restaurang och åt lite mat. Vi har kommit fram till att Kirgizisk mat är riktigt god och vi har än så länge mest provat lite olika former av nudlar och piroger.

Efter lunchen letade vi reda på den enda affären i Bishkek som säljer kartor för olika delar av landet. Affären var inte vidare lätt att hitta eftersom den låg i en lokal inuti ett vanligt hus och det krävdes lite hjälp från lokalbefolkningen (pekande och prat på ryska) för att vi skulle hitta fram. Med nyköpta kartor traskade vi vidare i staden som är mycket ruffig. Gamla nedgångna hus samsas med nybyggen, parker, monument från sovjettiden och träd. Träden finns planterade överallt och gör nog att staden känns mycket trevligare.

Dagen därpå var det dags att åka vidare mot Karakol. Efter frukost tog vi en marshrutka mot busstationen. En marshrutka är en minibuss som trafikerar bestämda linjer i staden och runt omkring i landet. Det hela går till som så att man vinkar in första bästa minibuss med rätt nummer som kommer åkandes. Efter att man klämt sig in betalar man en summa till chauffören (i detta fallet 10 som per person vilket i sin tur är cirka en krona) och sedan gäller det att försöka hålla koll på vart man ska kliva av. Väl framme vid stationen fick vi tag på ännu en marshrutka som i sin tur tog oss hela vägen till Karakol. Resan tog cirka fem timmar och trettio minuter och när vi väl kommit fram var det väldigt skönt att sträcka på benen. Vi bor på ett guesthouse som drivs av en väldigt trevlig man vid namn Taalai. Trädgården utanför huset är fylld av blommor och andra sorters växter och vi har det väldigt trevligt här.

Karakol är väldigt slitet men många av invånarna är mycket noga med att hålla rent kring sina hus. Vi såg bland annat en kvinna sopa rent på stigen runt sitt hus samtidigt som själva huset var mycket slitet och gammalt. I Kirgiziska städer finns det så gott som inga gatlyktor och detta gäller även här. Detta innebär att det blir väldigt mörkt ute på nätterna och därför är det säkrast att stanna inne på kvällar och nätter. Vi spenderar därför kvällarna på våra rum med att spela kort och läsa.

Igår slappade vi en hel del på förmiddagen och gav oss sedan ut för en tur på stan. Bland annat åt vi piroger i en park och spanade på familjer som tog porträtt- och familjefoton i parken. Vi blir ständigt utstirrade av såväl barn som gamla, men det är nog barnen som tycker att vi är mest spännande. De får ständigt stirrande ögon och gapande munnar när vi går förbi och ibland tar någon av dem mod till sig och provar ett "Hello!".

Idag gick vi upp tidigt för att besöka den djurmarknad som hålls i staden på söndagar. Till denna marknad kommer folk från hela regionen för att sälja och köpa olika typer av boskap. Tillsammans med Mattias från Danmark tog vi en marshrutka från Leninstatyn till djurmarknaden som hålls i utkanten av staden. Marknaden blev en märklig upplevelse. I en del säljs får och getter, i en annan säljs hästar och kor och i en tredje del säljs bilar. Folk går omkring och klämmer och känner och ibland blir ett eller flera djur sålda. Vi har sett flera får lastas in i bakluckor (rekordet som vi såg var fyra får i en baklucka) och när vi till sist fick lift ifrån marknaden tillsammans med ett äldre par hörde vi till vår förvåning ett bräkande från bagageutrymmet. När vi tittade bakåt såg vi ett får titta fram.

Färden gick vidare till basaren (den vanliga marknaden) och där passade vi bland annat på att prova kumys. Kumys är fermenterad hästmjölk och vi får väl säga att smaken var väldigt speciell. Det påminde om lite rinnig filmjölk med en bismak av hö. Efter en tidig lunch tillsammans med Mattias besökte vi stadens ortodoxa kyrka.

Imorgon planerar vi att vandra upp i en av de många dalar som finns söder om Karakol. Vi har därför handlat mat och ska snart börja packa väskorna. Det ser ut som att vi får överge vår ursprungliga plan att gå via ett pass mellan två dalar eftersom det redan ska finnas en del snö där. Planen blir därför att till en början gå upp i dalen Altyn Arashan och göra dagsturer därifrån.

Tjipp!

Ett torg i Bishkek.

En av många trädkantade gator i Bishkek.

Något slags monument i Bishkek.

Boso laghman, samsa och bröd.

Punktering någonstans mellan Bishkek och Karakol.

Kort kiss- och matpaus någonstans mellan Bishkek och Karakol.

Vår tvätt torkar bland blommorna i trädgården, Karakol.

Vår gata i Karakol.

Kort lunchpaus med samsa (pirog med lök och fårkött i) i en park i Karakol.

Lenin och limmo, Karakol.

Från Karakols djurmarknad.

Från Karakols djurmarknad.

Från Karakols djurmarknad.

Ko och får på Karakols djurmarknad. Fåret är av typer "Fat-tailed sheep" och dessa är väldigt vanliga här. Det ser verkligen roligt ut med de stora svansarna. Vad de heter på svenska vet vi inte.

Mattias med en skål kumys på en basar i Karakol. I spannarna i bakgrunden finns mer kumys som väntar på att serveras.

Den ortodoxa kyrkan i Karakol.

Avsnitt 137: Första dagen i Bishkek

Hej alla!

Första inlägget från denna resa blir mest en kort statusuppdatering. För det första är vi framme i Kirgizistan. Allt har gått bra men vi är lite trötta.

Flyget från Stockholm tog hela natten och förutom några timmar på Istanbuls flygplats har vi suttit i mer eller mindre trånga flygplan. När vi landade i morse var vi rejält trötta eftersom vi knappt sovit. Vi ordnade därefter fram en taxi som tog oss till vårt hostel. Väl på plats somnade vi relativt omgående på vårt rum och vaknade några timmar senare. Efter en snabb tur med lunch/middag på stan kan vi konstatera att Bishkek är en stad i förändring. Bland de gamla husen från Sovjettiden byggs överallt nya stora hus. Till sist har vi handlat lite kvällsmat och tänker spendera kvällen på vårt rum med att försöka att inte somna.

I morgon har vi tänkt att försöka spana in mer av stan och även försöka köpa en karta, tändstickor och bränsle till vårt stormkök.

Trots kyrilliska bokstäver och bristande kunskaper i ryska och kirgiziska fick vi i oss lite mat. Det blev laghman (nudlarna), nan (brödet), shashkyk (grillspett som inte kom med på bilden), te och vatten. Riktigt gott!

Ha det fint!

Sofia och Johan