Nöjet med gamla böcker: "Kaschgar – Några bilder från innersta Asiens land, folk och mission"

Kaschgar – Några bilder från innersta Asiens land, folk och mission skrevs av John Törnquist. Boken gavs ut på Svenska missionsförbundets förlag år 1926. John skrev boken efter 20 år som missionär i Kashgar. Boken lånade jag på mitt lokala folkbibliotek, de lånade in den som fjärrlån från Lunds universitetsbibliotek. I boken finns många små, men fina och intressanta bilder. Det finns också en mängd intressanta beskrivningar av staden och landskapet runt om. Dock finns också gott om det sedvanligt rasistiska sättet att se på lokalbefolkningen. Eftersom jag själv inte besökt Kashgar tar jag ett exempel som berör Kirgizistan. I boken presenteras kort kirgiser i bergen två dagars ritt från staden Kashgar i Xinjiang.

Det är härliga beskrivningar från de ädla svenska missionärerna som hjältemodigt begett sig upp i bergen från Kashgar, där möter de kirgizer:

”Dessa kirgiser äro ett smutsigt, okunnigt, lättjefullt och tjuvaktigt släkte, som djupt föraktas av den självmedvetne slättbo.”

Är detta Johns egna åsikter eller speglar han bara övriga folkgruppers sätt att se på kirgizerna? De bjuds ändå in av dessa fattiga människor och får bo i ett av deras tält. De bjuds på frukost men John kan inte bete sig bland folk. Vi läser vidare:

”Under det vår frukost dukades och avåts, hade det tillstädeskommande husfolket begagnat tillfället och vår eld för att åt sig tillreda dagens första mål. Av mjölk och majsmjöl gjorde husmodern en sorts pannkaka. Gästfritt och artigt bjöd hon oss densamma. Vad var att göra? Man får ej stöta sig med människorna, även om en del av ens innandöme hotar att vända på sig. Jag bet över en pannkaksbit, men den kom aldrig ens riktigt in i munnen. En klunk kaffe förtog kväljningarna och räddade mig från en fulare gärning.”

John vill inte såra sina värdar men kan alltså inte ta en tugga pannkaka. Aja, vi går vidare... John beskriver kirgisiska män och försöker även missionera. Efter att ha beskrivit kläderna som männen bär skriver han:

”För övrigt se de förfärligt otvättade ut, bortkomna och tafatta inför främlingen. Språket röjer dem. Det är en kostlig blandning av mongoliska och kaschgarska. Orden uttalas dåligt, avhugget. – Men nyfikenheten är en makt, som övervinner skyggheten. Snart ha vi tältet så gott som fullsatt av dessa bergsmänniskor, som stirra på oss med fåniga blickar ur rinnande ögon.
Vi taga fram några kaschgarska traktater och evangelier.
- Finns här någon, som kan läsa? De stirra på varandra under ett sakta mummel. Slutligen reser sig en ung man i 25-30-års åldern. Det är samhällets molla eller präst. Han tar ett Markusevangelium och börjar läsa med entonig, sövande röst. Han förstår tydligen ej ett ord av det han läser, och lika litet förstå de andra av vad de höra. Min kamrat kommer dem till hjälp och börjar förklara, allt efter som han läser. Människorna nicka sömnigt och liknöjt. Det är tydligen saker, som absolut gå över deras vett. Khuda, Gud, det ordet förstå de och nicka sömnigt, var gång det nämnes. Men syndare, frälsare, frälsning – de äro ju rättrogna muhammedaner, vad behöva de för frälsare! Ja, jag tror knappt, att deras slöa hjärnor ens arbetade sig så långt i någon regelrätt tankegång. Sedan de tittat sig mätta på främlingarna, reste de sig och smögo sig ut den ene efter den andre.”

Jag tror nog att det inte bara är slättbefolkningarnas åsikter som John speglar i mitt första citat utan också hans egna. Kirgizerna är, enligt John, alltså "otvättade", "bortkomna", "tafatta", har "fåniga blickar ur rinnande ögon", är "sömniga" och har "slöa hjärnor".

Alltså, kort sagt är detta en bok med en del intressanta betraktelser och bilder från Xinjiang i början av 1900-talet. Dock är också boken färgad av rasism och det finns fler vedervärdiga beskrivningar av människor som författaren tydligt ser sig stå över. Som i exemplet ovan som ju är ren rasism. John Törnquist ser ner på och förlöjligar hårt slitande och fattiga nomader i bergen, som trots sin egna utsatta situation bjuder in John och andra främlingar att bo i deras hem och äta deras mat. Är det så man behandlar andra människor. Är det så man missionerar?

Vissa skulle hävda att boken är färgad av dåtidens sätt att se på andra människor men det är en lite tröttsam bortförklaring att gång på gång behöva använda det som förklaring till varför svenskar och andra västerlänningar betett sig svinaktigt i Asien i början av 1900-talet. Det är rasism och inget annat. Är det någon idé att jag fortsätter läsa dessa böcker? Vet inte, men jag kommer nog göra det.

Till detta avsnitt bryr jag mig inte om att lägga till egna bilder utan länkar istället till en samling som finns hos Etnografiska museet: http://collections.smvk.se/carlotta-em/web/object/1072830/REFERENCES/ Kanske lägger jag till en bild på boken vid ett senare tillfälle.

Detta inlägg skrev en sen kväll på ett hotell i Västerås. Jag är mycket trött och tar därför inte ansvar för det jag skrivit. Tack!

Nöjet med gamla böcker: "Till häst genom Asien" - Del 3: Turpan

Detta är det tredje inlägget om dagboken som Mannerheim skrev under sin Asienresa i början av 1900-talet. Ämnet är staden Turpan och de olika historiska platserna som finns runt staden.

Turpan 24 september 1907

Mannerheim skrev:

"I dag gjordes en utflykt till Jar Choto. Ruinerna äro alltför väl beskrivna av andra, för att jag skulle slösa min tid på samma sak. Jag väntade mig dock någonting mera storslaget som arkitektur och dekorationsmålei. Dessa lerbyggnader med sina av regn och blåst avrundade och stympade former taga sig otvivelaktigt fördelaktigare ut på fotografier än i verkligheten. Målningarna i valven är ohyggligt illa medfarna med stora stycken stuck utbrutna. Av vad som finnes kvar i valvet, avbildat i Klementz' broschyr på Tav. 1, hade jag god lust att låta bryta åt mig 3 buddhamålningar, men då jag såg förstörelsen, beslöt jag att lämna dem åt mera kvalificerade samlare. Där äro inskriptioner, som förefalla att vara kinesiska, men om man får tro sarterna kunna de ej tydas av kineser. I en håla ära alla bilder systematiskt sönderskurna. Sarterna, som beledsagade mig, försäkrade mig, att det var Grünwedels verk, vilket naturligtvis ej är annat än löst prat."

Turpan hösten 2014

På jakt efter middagsmat gick vi längs med en gågata i centrala Turpan. Ovan oss hängde vindruvsklasar på vinrankorna som gav skugga och svalka i värmen. Vi passerade en liten restaurang och vid ett runt bord satt ett sällskap som genast vinkade in oss. Utan att veta hur det gick till satt vi vid deras bord och blev bjudna på grillspett och te.

Turpan var alltså en trevlig stad och vi passade på att ta en tur till några av de olika sevärdheterna runt staden. Jar Choto (Gaochang) var inte en av dem men vi fick bland annat besöka en ruinstad där lerbyggnaderna imponerade stort på oss. Vi besökte också Bezeklik Thousand Buddha Caves och där fick vi se prov på hur målningarna i grottorna systematiskt hade huggits bort av "mer kvalificerade samlare", dvs utländska samlare och arkeologer som huggit bort målningar och sänt dem utomlands. Dessa målningar har spridits runt om i världen och detta har försvarats med att de skulle förstörts av lokalbefolkningen ifall de fått sitta kvar. Vi kan å andra sidan se att en del av målningarna förstördes under andra världskriget då de sattes fast i väggarna på etnologiska museet i Berlin och därför inte kunde flyttas till en säkrare plats när Berlin bombades. Dessa målningar hade kanske haft större chans att klara sig om de fått vara kvar i Kina.

I boken med Mannerheims fotografier från Asienresan finns en bild på Mannerheim kock som var från Turpan. När jag såg fotografiet tänkte jag på en trevlig kille vi träffade i Turpan. Jag vet inte varför jag tänkte på honom, kanske för att han var från Turpan och att han ville bjuda oss på mat. I vårt blogginlägg om Turpan och Dunhuang 2014 skrev vi följande om honom:

"Dagen därpå gick vi till busstationen och köpte biljetter till Dunhuang. Bussen skulle gå på natten och vi hade därför en dag att spana in Turpan på. Efter en dusch gick vi till basaren för att försöka köpa en av de hattar som uiguriska män använder. När vi stod och tittade i ett stånd kom en man fram till oss och frågade ifall han fick träna sin engelska med oss. Vi sa att det fick han absolut och tillsammans gick vi vidare genom basaren. Mannen, som hette *****, var uigur och han hjälpte oss att hitta bra ställen att köpa hattar på. Han kunde berätta mycket om uigurernas kultur och han blev väldigt glad av att höra att vi var intresserade av den. När vi köpt hattar var det dags att äta middag och tillsammans med ***** åkte vi till *****s brors restaurang. ***** ordnade snabbt fram ett gäng rätter och vi bjöds bland annat på kokt fårlunga, laghman och stekt kött med grönsaker. Vi hade väldigt trevligt tillsammans och innan vi sa adjö till varandra visade han stolt upp sin flickvän för oss via videosamtal (kanske var det mest så att ha stolt visade upp oss för henne). Efter en otroligt bra eftermiddag med ***** satte vi oss till sist på bussen till Dunhuang."

Om du vill läsa mer om Gaochang, ruinerna runt Turpan och de som dokumenterade dem (och stal från dem) så finns dessa roliga länkar.
German Turfan expeditions
Dmitri Alexandrowitsch Klementz
Albert Grünwedel

Hashim Sopubajev, Mannerheims kock från Turpan - Fotograf: Mannerheim

Gågatan i Turpan, 2014

Ruinstaden Jiaohe utanför Turpan, 2014

Utanför Bezeklik Thousand Buddha Caves, 2014

Nöjet med gamla böcker: "Till häst genom Asien" - Del 2: Ürümqi

Håll i dig, detta är ett något förvirrat inlägg. Se det mest som en uppmuntran att läsa mer om situationen i Xinjiang. Del två i serien om Mannerheims resedagbok handlar om Ürümqi, huvudstaden i den autonoma kinesiska provinsen Xinjiang. Det Mannerheim skriver här är mest av intresse när det sätts i det historiska sammanhanget kring projektet att göra Xinjiang "kinesiskt", samt kring dagens situation för uigurer och andra minoritetsgrupper i Xinjiang. Mer info om detta nedan. Dock vill jag bara klargöra att detta är ett för stort och komplicerat ämne för att jag ens ska kunna försöka redogöra för alla aspekter, så håll till godo med en något platt analys av läget.

Ürümqi 12 augusti 1907

Mannerheim skrev:

"Urumtsji har ett vackert läge på högra stranden av en flod samt är från så gott som alla sidor omslutet av berg. I synnerhet bergmassiven i öster verka imponerande, där de resa sig i flera efter varandra följande kedjor långt fjärran i NO och dominera Bogdo Olas 3-faciga, snöhöjda topp. I norr löper en knapp verst* från fästningsmuren en kedja obetydliga höjder, vilka nå ända fram till floden, där de lodrätt stupa ned i dess steniga bädd. Vid foten av denna pittoreska, av en kolonn krönta klippa ligger ett kvinnokloster med en grupp hus, vars svängda tak taga sig bra ut mot den mörka klippväggen. En liten 'kyrka' med rödmålade, korgprydda stänger är anlagd uppe på själva klippan.

Själva staden upptar ett ca 3 verst långt och på de bredaste ställena 1 verst brett område. Längs flodstranden är byggd en mängd kvarnar, vars bullrande stenar och hjul tyda på att de hava fullt upp med arbete. Fästningsområdet är indelat i en mängd kvarter, oregelbundna till form och storlek, beroende av de yttre murarnas oregelbundenhet och närvaron av talrika ämbetsbostäder för högre mandariner med deras spaciösa trädgårdsområden. En huvudgata löper från söder år norr men avbrytes, innan den når norra muren. Här gruppera sig staden rikaste kinesiska butiker, och man ser helt prydliga utställningar, där ryska målade blecksaker och andra varor i allsköns sämja trivas sida vid sida med japanska papyrosser, toilett-saker m.m. Genuint kinesiska varor äro dock kvantitativt betydligt övervägande. I staden med förstäder skall finnas ända till 80 000 invånare, en ganska respektabel siffra, då man betänker att inga tvåvåningshus finnas, och att en mycket stor del av arealen upptages av kyrkor, samlingslokaler, ämbetsverk, kaserner och mandarinbostäder. En primitiv början till kanalisation finnes i form av med bräder täckta rännstenar längs de förnämsta gatorna."

...

"Sedan någon tid tillbaka är en poliskår inrättad, och ett som det förefaller överdrivet stort antal i svart med en röd inskription på bröstet klädda poliser göra vakttjänst på gatan. För var post finnes en vaktkur, som hos oss för skyltvakter. I vad deras funktioner bestå synes ingen, de själva minst, tills vidare hava klart för sig, ty de göra intrycket av att vara passiva åskådare till vad som försiggår på gatan. Belysningen i form av här och var placerade petroleumlampor är också nyligen införd. Enligt kinesiska begrepp är Urumtsji otvivelaktigt en snygg och välhållen stad, om också långt ifrån välluktande. I synnerhet mot kvällen är det en blandning av allehanda elaka dofter, som sprider sig över staden.

Att en mängd reformer i princip äro beslutna, och att de som mål hava en närmare sammanslutning av provinsen med det övriga Kina genom förbättrade kommunikationer och stärkande av det kinesiska elementet samt en fullkomlig reorganisation av provinsens försvarsmedel, därom råder ej något tvivel. Återstår att se hur denna ämbetsmannakår med sina inre slitningar, intriger, brist på bildning och ruttenhet skall gå i land med detta problem."

* Verst - Verst är en gammal längdenhet i Ryssland, 1066,8 m lång, drygt en km. Den användes också i Finland, dock 1068,8 m lång, en tiondels gammal svensk mil, och kallades virsta på finska (Wikipedia: Verst).

Ürümqi hösten 2014

Något försenade på grund av en matförgiftning i Bishkek anlände vi med flyg till Ürümqi. Väl där satte vi oss i en delad taxi och åkte in mot staden. Vägen kantades av dystra och dammiga betonghus och vi kände att staden kändes något mörk. Kanske var det smoggen som skymde solen som gjorde det, eller så kände vi bara av den olustiga stämningen vi skulle känna av resten av vistelsen i staden. Kort sagt såg staden något annorlunda ut jämfört med när Mannerheim var där. Vi tog in på ett hostel som drevs av en supertrevlig kille. Tyvärr var allt på hostelet otroligt smutsigt men det ska vi bortse från i fortsättningen. Efter att ha checkat in blev vi visade till en uigurisk restaurang och fick god mat. Allt eftersom vi började röra oss i staden började vi märka av något som vi inte såg i Kirgizistan. Det var poliser överallt. I varje gathörn stod 3-4 poliser beväpnade med automatvapen, långa käppar med en klyka i ena änden samt sköldar, hjälmar och kravallutrustning. Vi visste sedan innan att polisnärvaron i Xinjiang skulle vara stor men kunde inte föreställa oss detta. När vi skulle åka buss i staden fick vi varje gång gå igenom säkerhetskontroller av samma typ som vi i Sverige möter på flygplatser. Våra väskor röntgades och söktes igenom. vi fick gå igenom metalldetektorer och blev visiterade och vi tvingades lämna kvar våra vattenflaskor. Väl framme vid järnvägsstationen fick vi gå igenom tre likadana säkerhetskontroller innan vi kom in i biljetthallen. Byggnaden var belägrad av avspärrningar och poliser i pansarfordon. Vi tog taxi tillbaka till vårt hostel för att undvika fler kontroller. Killen som drev hostelet frågade ifall vi ville stanna fler nätter och vi svarade snabbt att vi behövde åka vidare. Alla anledningar att lämna staden var bra men det största skälet var att staden inte kändes trygg, trevlig eller inbjudande. Polisnärvaron var helt enkelt för stor.

Redan nästa dag satte vi oss på en buss och åkte vidare mot Turpan. Jag minns inte längre hur lång tid resan tog men det borde handla om cirka tre timmar. Under denna korta färd blev bussen stoppad i tre olika poliskontroller. Det var fasta posteringar med betongbyggnader, avspärrningar och bommar över vägen. Alltså var det inte några temporära kontroller... Vid varje kontroll klev en polis med automatvapen ombord på bussen och sa något på kinesiska varpå alla unga män med, vad vi tolkade som, uiguriskt ursprung klev av bussen och gick till en liten betongbyggnad bredvid vägen. Där fick de visa sina legitimationer och det såg ut som att de fick svara på frågor. Polisen på bussen fortsatte med att kolla några av de övriga passagerarnas legitimationer (vi fick visa våra pass) men vi märkte att han inte kollade allas legitimation. Vid den tredje kontrollen av samma typ tyckte vi oss urskilja ett mönster, att polisen som stannade på bussen kontrollerade våra pass samt uiguriska mäns legitimationer. Vid ett tillfälle ställde sig en äldre uigurisk kvinna sig upp och viftade med sin legitimation och sa något till polisen. Polisen svarade med att gå och de övriga passagerarna på bussen skrattade lite. Vår gissning var att kvinnan sa något i stil med "Ska du inte kolla mig också?", men det är såklart bara en gissning... I Turpan var polisnärvaron mindre och vad som hände i Turpan är en annan historia men det var väldigt skönt att komma från Ürümqis dystopiska stämning.

Anledningen till alla dessa poliser och kontroller är något komplicerad men här är en kort sammanfattning: De senaste åren har hundratals människor dödats i våldsamheter mellan Uigurer (en till största delen muslimsk minoritetsgrupp som talar ett turkiskt språk) och Han-kineser i Xinjiang. Våldet har speciellt drabbat de södra delarna av provinsen men har också märkts i provinshuvudstaden Ürümqi. Kina skyller våldet på islamistiska extremister och uiguriska separatister vilka också, av kinesiska staten, anses ha band till grupper utanför Kina. Exiluigurer och olika grupper grupper som uppmärksammar uigurers rättigheter, hävdar att våldet är mer en produkt av uigurers frustration kring att staten utövar kontroll över uigurers kultur och religion. Kinesiska staten hävdar å sin sida att det inte finns någon repression riktad mot uigurer.

Situationen i Xinjiang har förvärrats avsevärt sedan vi vårt besök och jag har läst smått bisarra skildringar av poliskontroller och övervakning i städerna i södra Xinjiang. Det skrivs om kontroller vi varje kvarter, ögonskanners, genomsökning av telefoner, dold insamling av DNA, läger där uiguriska män ska lära sig bli "kinesiska" samt en massa annat otrevligt.

För att återgå till ämnet. Det är intressant att Mannerheim skrev om "överdrivet stort antal" poliser samt om "en närmare sammanslutning av provinsen med det övriga Kina genom förbättrade kommunikationer och stärkande av det kinesiska elementet". Projektet att göra Xinjiang "mer kinesiskt" är alltså inte något nytt påfund (det är iofs inte en ny spaning men ändå intressant att se så tydligt i en bok av en så pass otippad person som Mannerheim faktiskt är i ämnet Xinjiang), utan snarare ett långtgående politiskt projekt som Kinas nuvarande regering tagit över från nationalisterna. Alla poliskontroller som vi upplevde kan knappast vara till för att "endast" stoppa extremister, utan fungerar snarare som ett sätt att kontrollera delar av befolkningen och avskräcka en större grupp individer i provinsen.

Nåja. Det har väl blivit dags att avsluta detta inlägg men det var skönt att ta tag i att skriva ner det vi upplevde i Xinjiang. Jag har länge tänkt göra det men har inte tagit tag i det tidigare. Som jag skrev i inledningen är detta ämne för stort och komplicerat för att jag ska kunna greppa det, speciellt i en blogpost. Men ämnet är viktigt och bör uppmärksammas när Kinas makt i världen blir större. Det sagt var resten av vår korta vistelse i Xinjiang trevlig och positiv på alla sett och vis. Vi mötte så många trevliga personer och blev flera gånger bjudna på mat mm... Jag åker gärna tillbaka till Xinjiang men undviker nog tyvärr Ürümqi!

Nietajen i Ürümqi 1907 - Fotograf: Mannerheim

Ett försök att sprida bättre stämning i Ürümqi? Ett av få foton vi tog i Ürümqi hösten 2014.

Foto taget från bussfönstret under färden mellan Ürümqi och Turpan, 2014.

Nöjet med gamla böcker: "Till häst genom Asien" - Del 1: Osh

Detta är första delen i en serie med inlägg om Gustaf Mannerheims resedagbok från hans resa genom Asien i början av 1900-talet. Mitt intresse för boken väcktes när jag av en slump såg en bok med bilder från denna resa på biblioteket i Uddevalla (se tidigare avsnitt om detta). Med i detta avsnitt finns också en bild från denna bok.

Mannerheim reste i egenskap av tsarens utsände officer och la därför mycket möda på att träffa och beskriva lokala makthavare, militärer och inflytelserika personer i varje ort han besökte. För mig är detta ofta mindre intressant men mellan dessa partier målar han ibland upp bilder av dåtidens miljöer och detta är mycket mer intressant. Mitt första exempel är från den kirgiziska staden Osh som Sofia och jag besökte hösten 2014.

Osh 30 juli 1906

Mannerheim skrev:

"Sarternas* stad påminner om Tasjkents och Samarkands 'gamla' städer. Samma små krokiga gränder, brusande aryker, lerhus och brokiga basarer fulla av liv och rörelse. Till sitt läge är emellertid Osj mycket vackrare invid foten av ett berg, där sarter och kirgiser försäkra, att konung Salomon i tidernas tid skipat lag - en lag, som numera ersatts av den ryska rättvisan. Högst uppe på berget ligger ett litet muhammedanskt tempel, dit rättroende i tusental vallfärda. - Från min gästfria värds något trånga gård flyttade jag under loppet av dagen till en stor trädgård bakom en s.k. karavan-saraj (ett slags värdshus), där jag fick gott om rum för tält, filtar, sadlar, packlådor, hästar och annat."

* Sarter - äldre benämning på bofast befolkning i Centralasiens städer

Osh hösten 2014

När vi besökte Osh irrade vi runt i en basar som kändes som att den aldrig tog slut. Man kunde köpa allt mellan himmel och jord och vi köpte frukt, Sputnik-rakblad och brödnaggar. Mest fascinerande var skrothandlarna som satt och reparerade elektronikskrot. De hade allt tekniskt man kan tänka sig, liggandes huller om buller i högar. Vi stannade och tittade när de arbetade och en av dem skrattade åt oss, inte elakt utan faktiskt trevligt. En annan fascinerande och otroligt skrämmande del var den del av basaren som var övergiven och fylld av utbrända stånd. Detta var rester från sammandrabbningarna (eller etniska rensningen) mellan kirgizer och uzbeker som drabbade staden 2010 (mer info).

Vi besökte också berget som Mannerheim skriver om; Sulamain-Too. Vi mötte inte tusentals personer som vallfärdade dit utan snarare några mindre grupper av inhemska turister. Ett par ville fotografera sig tillsammans med oss och en annan grupp åkte rutschkana direkt på berget (se film nedan) då detta skulle förbättra ens fertilitet. Från berget hade vi fin utsikt över staden som bredde ut sig åt alla håll och jag inbillade mig att jag kunde se hela vägen in i Uzbekistan som bara låg ett par kilometer västerut.

Basargata i Osh 1906 - Fotograf: Mannerheim

Basargata i Osh 2014 - Fotograf: Sofia

Från Sulamain-Too 2014.

Nöjet med gamla böcker: "C.G. Mannerheims fotografier från Asienresan 1906-1908"

För ett tag sedan råkade jag se den här boken på Uddevalla bibliotek, jag var där och dödade lite tid i väntan på att vår bil var på service. Som vanligt när jag är på ett nytt bibliotek var jag och snokade på geografi- och historiahyllorna för att se om jag kunde hitta någon spännande bok som jag inte sett tidigare. Mannerheims fotografier från Asienresan 1906-1908 var en titel som direkt drog till sig min uppmärksamhet. Jag har inte direkt något intresse av Mannerheim som person men fotografier från Asien i början av 1900-talet kan alltid vara intressanta och när jag slog upp boken såg jag direkt att området han besökt ligger högt uppe på min personliga intresselista för Asien.

Boken innehåller en kort inledning följt av fotografier från olika stopp på Mannerheims resa genom Centralasien och Kina. Till varje fotografi finns ett tillhörande utdrag från hans resedagbok. Jag fann det hela otroligt intressant och tiden flög iväg. Fotografierna är inte nödvändigtvis jättebra, men sammanhanget och det som visas är ändå intressant.

Jag tror jag spar lite på bilderna och bifogar dem till kommande avsnitt om Mannerheims resedagbok. Efter att ha sett fotografierna blev jag intresserad och har därefter läst större delen av den och har några favoriter att dela med mig av. Det är framför allt bilder och text från ställen jag besökt under mina två långresor i Asien som jag kommer dela med mig av. Kanske också lite tankar om den person som framträder i dagboksanteckningarna, för det är ju ändå "den store" finske hjälten Mannerheim som skriver.

Boken. För att få läsa och titta i lugn och ro fjärrlånade jag hem boken via mitt lokala bibliotek.

Nöjet med gamla böcker: "Mongoliet: Viddernas gåtfulla land"

För något år sedan köpte jag boken Mongoliet: Viddernas gåtfulla land av schweiziske fotografen och författaren Walter Bosshard från 1952 på Hamburgsundsskolans loppmarknad. Vid tillfället visste jag inte något om boken utan nöjde mig med att det var en äldre bok om Mongoliet som kostade fem kronor. Väl hemma började jag läsa och efter en standardinledning om Mongoliets historia och nomadiska folk som har ”sedvänjor från medeltiden” kom det som skulle bli lite av en totalt oväntad djupdykning för min del. Författaren kommer i kontakt med "Mongoliet-svenskarna" under en resa till Beijing 1933 och får snart möta en osannolik person som jag bara var tvungen att veta mer om. Frans August Larson, torparson från Tillberga i Västmanland, då hertig av Mongoliet(!).

Ett kort utdrag följer nedan (eller kanske lite långt men jag tycker att det är roligt på flera sätt). Varning för lite sedvanlig rasism, kvinnohat och vikingavurmande som tycks höra till gamla böcker om Asien...

"Mongoliet låg fortfarande långt borta men det var lättare att komma dit. Jag kom i kontakt med landets bästa vänner och kännare, Mongoliet-svenskarna, som emellanåt besökte Peking och kunde berätta hårresande historier om varg- och människojakter, om vilda ritter över stäppen, men även om mongolisk gästfrihet och vackra kvinnor, så att man till slut inte visste vad som var sanning eller dikt.

Dessa Mongoliet-svenskar är besynnerliga människor. det är de gamla vikingablodet som tar ut sin rätt. Liksom sina förfäder, havets nomader, har svenskarna lätt att känna sig hemma hos kontinentens stora nomadfolk. De var inte fler än ett tiotal men i deras ådror flöt en droppe upptäckarblod, de var fyllda av en frisk pionjäranda och med sitt glada och naturliga sätt skaffade de sig vänner överallt.

Den förste jag lärde känna var Torgny Öberg som jag träffade på baren i Wagons-Lits-hotellet i Peking. Till långt fram på natten satt han och berättade om händelser och upplevelser i Mongoliet. Gång på gång torkade han vänstra ögat med näsduken.

- Ögat passar inte längre, det är därför jag har kommit hit, sade han. Det är av glas, det riktiga sköt jag bort en gång då jag lekte med ett gevär hos en mongolisk vän. Men vad gör det? tillade han skrattande. Man ser bra med ett öga också.

Torgny Öberg föreföll vara knappt trettio år. Hans far hade varit missionär. Efter en kort vistelse i Sverige och Amerika återvände Torgny till gräslandet där vartenda barn kände honom. Där bodde han nu ; han idkade handel med alla möjliga varor och älskade framförallt jakten. Han förde sig med samma stolthet som en stäppens unghäst.

Dagen därpå återvände han till Mongoliet och sen dröjde det till i december innan jag hörde något av honom. Men en kväll stod han plötsligt utanför min port. Jag minns det mycket väl. Det var en lördag. Jag satt vid skrivbordet och arbetade. Det var skumt i rummet och min kinesiske tjänare skulle just till att tända när det ringde på dörren. Han gick och öppnade och jag hörde i nästa en ögonblick en röst som ropade: 
- Jaha, nu är jag här. Du bjöd mig att komma och bo här och nu tar jag dig på orden.
Jag urskilde bara silhuetten av en liten karl i en jättelik vargskinnspäls. Visserligen tyckte jag mig känna igen rösten men Torgny Öberg tänkte jag för ögonblicket inte på. När det blev tänt i rummet fick jag se honom stå där med uppslagen rockkrage, rödfruset ansikte och muntra ögon.

- I morgon reser jag till Sverige, sade han sedan vi hade hälsat. När går tåget?

- På söndagarna är resebyrån stängd, svarade jag. Vadan denna brådska?

- Då reser jag om måndag, återtog han och värmde ivrigt sina frusna händer vid brasan.

Öberg reste varken på måndagen eller på hela veckan, ja, han stannade i Peking från december ända till april. Han skulle till Sverige för att se sig om efter en hustru. Det hade verkat mycket lätt borta i Mongoliet men redan i Peking kom eftertankens kranka blekhet. I Stockholm hade han en flicka som hette Brita, en gammal skolkamrat som han höll av. Men Torgny var en dålig brevskrivare och han visste själv inte riktigt om han hade skrivit till Brita två gånger om året eller vartannat år. Det var länge sen han hade hört något ifrån henne och medan han deltog i det livliga umgängeslivet i den lilla kolonin vita i Peking började han misströsta om utsikterna. Varför skulle Brita sitta och vänta just på honom? Det fanns ju många unga män i Sverige. Flickorna skulle göra narr av honom när han berättade för dem om Mongoliet. De var säkert mycket bortskämda.

Öberg blev modfälld. Han var ett okonstlat naturbarn men nu försvann hans glada humör. Efter fyra månader i Peking satte han sig äntligen på tåget och försvann från min horisont.

Medan han var kvar tog han en dag hem Mongoliet-svenskarnas nestor.

- Det här är mr Larson, sade han, hertig av Mongoliet.

Stor och bredaxlad och något böjd av ålder stod den ryktbare vikingen framför mig. Han sade inte mycket, besvarade min många frågor med ett lakoniskt ja eller nej och utfyllde endast i undantagsfall svaren med några förklaringar.

Jag visste på den tiden inte om hertigtiteln var äkta eller om den var ett skämtsamt binamn som han hade förvärvat under sin långa vistelse i Mongoliet. Vid detta första möte verkade han som en oslipad diamant, en otymplig jordens son. Först längre fram, när vi hade blivit bekanta, ja, jag hoppas jag kan säga goda vänner, lärde jag känna den dolda kärnan.

- Jag blir sjuk av den här stan, anmärkte han en dag när jag träffade honom på gatan. Jag tål inte oväsendet och smutsen.

Jag följde honom ett stycke.

- Jag har en gammal mongolvän här, som ni kanske har lust att träffa, tillade han.

- Javisst, sade jag. Vem är det?

- Det är en levande Buddha som mongolerna dyrkar som Gud. Jag tar med honom ikväll."

Frans August Larson

Efter denna upptäckt spenderade jag en hel del tid åt detta ämne och läste en del andra gamla böcker av, och om denna person. Det visade sig att historien om hertig Larson (som han kallades i Sverige) innehöll ett fascinerande livsöde, intressanta bilder av livet i Mongoliet i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, asiatisk storpolitik och dessutom gästspel av ett av mina andra historiska favoritämnen: Sven Hedin.

Nåja, det kommer säkert något mer inlägg om denna Larson men jag ska nu lämna detta ämne till förmån för att skriva några ord om boken som sådan.

Lagom tråkig och skrytsam, full av helt onödiga detaljer. Dock lite intressant om livet i Mongoliet. Såklart innehållande lite västerländsk exotifiering och självsäkra spekulationer, men jag ångrar inte köpet

Några bilder som avslutning.

Boken

Första uppslaget

Bilder från boken

Bilder från boken

Kamelridning, jämför med bilden från 2007

Mongoliets fantastiska landskap

Kamelridning i Gobiöknen 2007

Gobiöknen när vi besökte den 2007