Håll i dig, detta är ett något förvirrat inlägg. Se det mest som en uppmuntran att läsa mer om situationen i Xinjiang. Del två i serien om Mannerheims resedagbok handlar om Ürümqi, huvudstaden i den autonoma kinesiska provinsen Xinjiang. Det Mannerheim skriver här är mest av intresse när det sätts i det historiska sammanhanget kring projektet att göra Xinjiang "kinesiskt", samt kring dagens situation för uigurer och andra minoritetsgrupper i Xinjiang. Mer info om detta nedan. Dock vill jag bara klargöra att detta är ett för stort och komplicerat ämne för att jag ens ska kunna försöka redogöra för alla aspekter, så håll till godo med en något platt analys av läget.
Ürümqi 12 augusti 1907
Mannerheim skrev:
"Urumtsji har ett vackert läge på högra stranden av en flod samt är från så gott som alla sidor omslutet av berg. I synnerhet bergmassiven i öster verka imponerande, där de resa sig i flera efter varandra följande kedjor långt fjärran i NO och dominera Bogdo Olas 3-faciga, snöhöjda topp. I norr löper en knapp verst* från fästningsmuren en kedja obetydliga höjder, vilka nå ända fram till floden, där de lodrätt stupa ned i dess steniga bädd. Vid foten av denna pittoreska, av en kolonn krönta klippa ligger ett kvinnokloster med en grupp hus, vars svängda tak taga sig bra ut mot den mörka klippväggen. En liten 'kyrka' med rödmålade, korgprydda stänger är anlagd uppe på själva klippan.
Själva staden upptar ett ca 3 verst långt och på de bredaste ställena 1 verst brett område. Längs flodstranden är byggd en mängd kvarnar, vars bullrande stenar och hjul tyda på att de hava fullt upp med arbete. Fästningsområdet är indelat i en mängd kvarter, oregelbundna till form och storlek, beroende av de yttre murarnas oregelbundenhet och närvaron av talrika ämbetsbostäder för högre mandariner med deras spaciösa trädgårdsområden. En huvudgata löper från söder år norr men avbrytes, innan den når norra muren. Här gruppera sig staden rikaste kinesiska butiker, och man ser helt prydliga utställningar, där ryska målade blecksaker och andra varor i allsköns sämja trivas sida vid sida med japanska papyrosser, toilett-saker m.m. Genuint kinesiska varor äro dock kvantitativt betydligt övervägande. I staden med förstäder skall finnas ända till 80 000 invånare, en ganska respektabel siffra, då man betänker att inga tvåvåningshus finnas, och att en mycket stor del av arealen upptages av kyrkor, samlingslokaler, ämbetsverk, kaserner och mandarinbostäder. En primitiv början till kanalisation finnes i form av med bräder täckta rännstenar längs de förnämsta gatorna."
...
"Sedan någon tid tillbaka är en poliskår inrättad, och ett som det förefaller överdrivet stort antal i svart med en röd inskription på bröstet klädda poliser göra vakttjänst på gatan. För var post finnes en vaktkur, som hos oss för skyltvakter. I vad deras funktioner bestå synes ingen, de själva minst, tills vidare hava klart för sig, ty de göra intrycket av att vara passiva åskådare till vad som försiggår på gatan. Belysningen i form av här och var placerade petroleumlampor är också nyligen införd. Enligt kinesiska begrepp är Urumtsji otvivelaktigt en snygg och välhållen stad, om också långt ifrån välluktande. I synnerhet mot kvällen är det en blandning av allehanda elaka dofter, som sprider sig över staden.
Att en mängd reformer i princip äro beslutna, och att de som mål hava en närmare sammanslutning av provinsen med det övriga Kina genom förbättrade kommunikationer och stärkande av det kinesiska elementet samt en fullkomlig reorganisation av provinsens försvarsmedel, därom råder ej något tvivel. Återstår att se hur denna ämbetsmannakår med sina inre slitningar, intriger, brist på bildning och ruttenhet skall gå i land med detta problem."
* Verst - Verst är en gammal längdenhet i Ryssland, 1066,8 m lång, drygt en km. Den användes också i Finland, dock 1068,8 m lång, en tiondels gammal svensk mil, och kallades virsta på finska (Wikipedia: Verst).
Ürümqi hösten 2014
Något försenade på grund av en matförgiftning i Bishkek anlände vi med flyg till Ürümqi. Väl där satte vi oss i en delad taxi och åkte in mot staden. Vägen kantades av dystra och dammiga betonghus och vi kände att staden kändes något mörk. Kanske var det smoggen som skymde solen som gjorde det, eller så kände vi bara av den olustiga stämningen vi skulle känna av resten av vistelsen i staden. Kort sagt såg staden något annorlunda ut jämfört med när Mannerheim var där. Vi tog in på ett hostel som drevs av en supertrevlig kille. Tyvärr var allt på hostelet otroligt smutsigt men det ska vi bortse från i fortsättningen. Efter att ha checkat in blev vi visade till en uigurisk restaurang och fick god mat. Allt eftersom vi började röra oss i staden började vi märka av något som vi inte såg i Kirgizistan. Det var poliser överallt. I varje gathörn stod 3-4 poliser beväpnade med automatvapen, långa käppar med en klyka i ena änden samt sköldar, hjälmar och kravallutrustning. Vi visste sedan innan att polisnärvaron i Xinjiang skulle vara stor men kunde inte föreställa oss detta. När vi skulle åka buss i staden fick vi varje gång gå igenom säkerhetskontroller av samma typ som vi i Sverige möter på flygplatser. Våra väskor röntgades och söktes igenom. vi fick gå igenom metalldetektorer och blev visiterade och vi tvingades lämna kvar våra vattenflaskor. Väl framme vid järnvägsstationen fick vi gå igenom tre likadana säkerhetskontroller innan vi kom in i biljetthallen. Byggnaden var belägrad av avspärrningar och poliser i pansarfordon. Vi tog taxi tillbaka till vårt hostel för att undvika fler kontroller. Killen som drev hostelet frågade ifall vi ville stanna fler nätter och vi svarade snabbt att vi behövde åka vidare. Alla anledningar att lämna staden var bra men det största skälet var att staden inte kändes trygg, trevlig eller inbjudande. Polisnärvaron var helt enkelt för stor.
Redan nästa dag satte vi oss på en buss och åkte vidare mot Turpan. Jag minns inte längre hur lång tid resan tog men det borde handla om cirka tre timmar. Under denna korta färd blev bussen stoppad i tre olika poliskontroller. Det var fasta posteringar med betongbyggnader, avspärrningar och bommar över vägen. Alltså var det inte några temporära kontroller... Vid varje kontroll klev en polis med automatvapen ombord på bussen och sa något på kinesiska varpå alla unga män med, vad vi tolkade som, uiguriskt ursprung klev av bussen och gick till en liten betongbyggnad bredvid vägen. Där fick de visa sina legitimationer och det såg ut som att de fick svara på frågor. Polisen på bussen fortsatte med att kolla några av de övriga passagerarnas legitimationer (vi fick visa våra pass) men vi märkte att han inte kollade allas legitimation. Vid den tredje kontrollen av samma typ tyckte vi oss urskilja ett mönster, att polisen som stannade på bussen kontrollerade våra pass samt uiguriska mäns legitimationer. Vid ett tillfälle ställde sig en äldre uigurisk kvinna sig upp och viftade med sin legitimation och sa något till polisen. Polisen svarade med att gå och de övriga passagerarna på bussen skrattade lite. Vår gissning var att kvinnan sa något i stil med "Ska du inte kolla mig också?", men det är såklart bara en gissning... I Turpan var polisnärvaron mindre och vad som hände i Turpan är en annan historia men det var väldigt skönt att komma från Ürümqis dystopiska stämning.
Anledningen till alla dessa poliser och kontroller är något komplicerad men här är en kort sammanfattning: De senaste åren har hundratals människor dödats i våldsamheter mellan Uigurer (en till största delen muslimsk minoritetsgrupp som talar ett turkiskt språk) och Han-kineser i Xinjiang. Våldet har speciellt drabbat de södra delarna av provinsen men har också märkts i provinshuvudstaden Ürümqi. Kina skyller våldet på islamistiska extremister och uiguriska separatister vilka också, av kinesiska staten, anses ha band till grupper utanför Kina. Exiluigurer och olika grupper grupper som uppmärksammar uigurers rättigheter, hävdar att våldet är mer en produkt av uigurers frustration kring att staten utövar kontroll över uigurers kultur och religion. Kinesiska staten hävdar å sin sida att det inte finns någon repression riktad mot uigurer.
Situationen i Xinjiang har förvärrats avsevärt sedan vi vårt besök och jag har läst smått bisarra skildringar av poliskontroller och övervakning i städerna i södra Xinjiang. Det skrivs om kontroller vi varje kvarter, ögonskanners, genomsökning av telefoner, dold insamling av DNA, läger där uiguriska män ska lära sig bli "kinesiska" samt en massa annat otrevligt.
För att återgå till ämnet. Det är intressant att Mannerheim skrev om "överdrivet stort antal" poliser samt om "en närmare sammanslutning av provinsen med det övriga Kina genom förbättrade kommunikationer och stärkande av det kinesiska elementet". Projektet att göra Xinjiang "mer kinesiskt" är alltså inte något nytt påfund (det är iofs inte en ny spaning men ändå intressant att se så tydligt i en bok av en så pass otippad person som Mannerheim faktiskt är i ämnet Xinjiang), utan snarare ett långtgående politiskt projekt som Kinas nuvarande regering tagit över från nationalisterna. Alla poliskontroller som vi upplevde kan knappast vara till för att "endast" stoppa extremister, utan fungerar snarare som ett sätt att kontrollera delar av befolkningen och avskräcka en större grupp individer i provinsen.
Nåja. Det har väl blivit dags att avsluta detta inlägg men det var skönt att ta tag i att skriva ner det vi upplevde i Xinjiang. Jag har länge tänkt göra det men har inte tagit tag i det tidigare. Som jag skrev i inledningen är detta ämne för stort och komplicerat för att jag ska kunna greppa det, speciellt i en blogpost. Men ämnet är viktigt och bör uppmärksammas när Kinas makt i världen blir större. Det sagt var resten av vår korta vistelse i Xinjiang trevlig och positiv på alla sett och vis. Vi mötte så många trevliga personer och blev flera gånger bjudna på mat mm... Jag åker gärna tillbaka till Xinjiang men undviker nog tyvärr Ürümqi!
 |
| Nietajen i Ürümqi 1907 - Fotograf: Mannerheim |
 |
| Ett försök att sprida bättre stämning i Ürümqi? Ett av få foton vi tog i Ürümqi hösten 2014. |
 |
| Foto taget från bussfönstret under färden mellan Ürümqi och Turpan, 2014. |
