En Trevlig Resa: Nöjet med gamla böcker: "Till häst genom Asien"

Detta är första delen i en serie med inlägg om Gustaf Mannerheims resedagbok från hans resa genom Asien i början av 1900-talet. Mitt intresse för boken väcktes när jag av en slump såg en bok med bilder från denna resa på biblioteket i Uddevalla (se tidigare avsnitt om detta). Med i detta avsnitt finns också en bild från denna bok.

Mannerheim reste i egenskap av tsarens utsände officer och la därför mycket möda på att träffa och beskriva lokala makthavare, militärer och inflytelserika personer i varje ort han besökte. För mig är detta ofta mindre intressant men mellan dessa partier målar han ibland upp bilder av dåtidens miljöer och detta är mycket mer intressant. Mitt första exempel är från den kirgiziska staden Osh som Sofia och jag besökte hösten 2014.

Osh 30 juli 1906

Mannerheim skrev:

"Sarternas* stad påminner om Tasjkents och Samarkands 'gamla' städer. Samma små krokiga gränder, brusande aryker, lerhus och brokiga basarer fulla av liv och rörelse. Till sitt läge är emellertid Osj mycket vackrare invid foten av ett berg, där sarter och kirgiser försäkra, att konung Salomon i tidernas tid skipat lag - en lag, som numera ersatts av den ryska rättvisan. Högst uppe på berget ligger ett litet muhammedanskt tempel, dit rättroende i tusental vallfärda. - Från min gästfria värds något trånga gård flyttade jag under loppet av dagen till en stor trädgård bakom en s.k. karavan-saraj (ett slags värdshus), där jag fick gott om rum för tält, filtar, sadlar, packlådor, hästar och annat."

* Sarter - äldre benämning på bofast befolkning i Centralasiens städer

Osh hösten 2014

När vi besökte Osh irrade vi runt i en basar som kändes som att den aldrig tog slut. Man kunde köpa allt mellan himmel och jord och vi köpte frukt, Sputnik-rakblad och brödnaggar. Mest fascinerande var skrothandlarna som satt och reparerade elektronikskrot. De hade allt tekniskt man kan tänka sig, liggandes huller om buller i högar. Vi stannade och tittade när de arbetade och en av dem skrattade åt oss, inte elakt utan faktiskt trevligt. En annan fascinerande och otroligt skrämmande del var den del av basaren som var övergiven och fylld av utbrända stånd. Detta var rester från sammandrabbningarna (eller etniska rensningen) mellan kirgizer och uzbeker som drabbade staden 2010 (mer info).

Vi besökte också berget som Mannerheim skriver om; Sulamain-Too. Vi mötte inte tusentals personer som vallfärdade dit utan snarare några mindre grupper av inhemska turister. Ett par ville fotografera sig tillsammans med oss och en annan grupp åkte rutschkana direkt på berget (se film nedan) då detta skulle förbättra ens fertilitet. Från berget hade vi fin utsikt över staden som bredde ut sig åt alla håll och jag inbillade mig att jag kunde se hela vägen in i Uzbekistan som bara låg ett par kilometer västerut.