Nöjet med gamla böcker: "Kaschgar – Några bilder från innersta Asiens land, folk och mission"

Kaschgar – Några bilder från innersta Asiens land, folk och mission skrevs av John Törnquist. Boken gavs ut på Svenska missionsförbundets förlag år 1926. John skrev boken efter 20 år som missionär i Kashgar. Boken lånade jag på mitt lokala folkbibliotek, de lånade in den som fjärrlån från Lunds universitetsbibliotek. I boken finns många små, men fina och intressanta bilder. Det finns också en mängd intressanta beskrivningar av staden och landskapet runt om. Dock finns också gott om det sedvanligt rasistiska sättet att se på lokalbefolkningen. Eftersom jag själv inte besökt Kashgar tar jag ett exempel som berör Kirgizistan. I boken presenteras kort kirgiser i bergen två dagars ritt från staden Kashgar i Xinjiang.

Det är härliga beskrivningar från de ädla svenska missionärerna som hjältemodigt begett sig upp i bergen från Kashgar, där möter de kirgizer:

”Dessa kirgiser äro ett smutsigt, okunnigt, lättjefullt och tjuvaktigt släkte, som djupt föraktas av den självmedvetne slättbo.”

Är detta Johns egna åsikter eller speglar han bara övriga folkgruppers sätt att se på kirgizerna? De bjuds ändå in av dessa fattiga människor och får bo i ett av deras tält. De bjuds på frukost men John kan inte bete sig bland folk. Vi läser vidare:

”Under det vår frukost dukades och avåts, hade det tillstädeskommande husfolket begagnat tillfället och vår eld för att åt sig tillreda dagens första mål. Av mjölk och majsmjöl gjorde husmodern en sorts pannkaka. Gästfritt och artigt bjöd hon oss densamma. Vad var att göra? Man får ej stöta sig med människorna, även om en del av ens innandöme hotar att vända på sig. Jag bet över en pannkaksbit, men den kom aldrig ens riktigt in i munnen. En klunk kaffe förtog kväljningarna och räddade mig från en fulare gärning.”

John vill inte såra sina värdar men kan alltså inte ta en tugga pannkaka. Aja, vi går vidare... John beskriver kirgisiska män och försöker även missionera. Efter att ha beskrivit kläderna som männen bär skriver han:

”För övrigt se de förfärligt otvättade ut, bortkomna och tafatta inför främlingen. Språket röjer dem. Det är en kostlig blandning av mongoliska och kaschgarska. Orden uttalas dåligt, avhugget. – Men nyfikenheten är en makt, som övervinner skyggheten. Snart ha vi tältet så gott som fullsatt av dessa bergsmänniskor, som stirra på oss med fåniga blickar ur rinnande ögon.
Vi taga fram några kaschgarska traktater och evangelier.
- Finns här någon, som kan läsa? De stirra på varandra under ett sakta mummel. Slutligen reser sig en ung man i 25-30-års åldern. Det är samhällets molla eller präst. Han tar ett Markusevangelium och börjar läsa med entonig, sövande röst. Han förstår tydligen ej ett ord av det han läser, och lika litet förstå de andra av vad de höra. Min kamrat kommer dem till hjälp och börjar förklara, allt efter som han läser. Människorna nicka sömnigt och liknöjt. Det är tydligen saker, som absolut gå över deras vett. Khuda, Gud, det ordet förstå de och nicka sömnigt, var gång det nämnes. Men syndare, frälsare, frälsning – de äro ju rättrogna muhammedaner, vad behöva de för frälsare! Ja, jag tror knappt, att deras slöa hjärnor ens arbetade sig så långt i någon regelrätt tankegång. Sedan de tittat sig mätta på främlingarna, reste de sig och smögo sig ut den ene efter den andre.”

Jag tror nog att det inte bara är slättbefolkningarnas åsikter som John speglar i mitt första citat utan också hans egna. Kirgizerna är, enligt John, alltså "otvättade", "bortkomna", "tafatta", har "fåniga blickar ur rinnande ögon", är "sömniga" och har "slöa hjärnor".

Alltså, kort sagt är detta en bok med en del intressanta betraktelser och bilder från Xinjiang i början av 1900-talet. Dock är också boken färgad av rasism och det finns fler vedervärdiga beskrivningar av människor som författaren tydligt ser sig stå över. Som i exemplet ovan som ju är ren rasism. John Törnquist ser ner på och förlöjligar hårt slitande och fattiga nomader i bergen, som trots sin egna utsatta situation bjuder in John och andra främlingar att bo i deras hem och äta deras mat. Är det så man behandlar andra människor. Är det så man missionerar?

Vissa skulle hävda att boken är färgad av dåtidens sätt att se på andra människor men det är en lite tröttsam bortförklaring att gång på gång behöva använda det som förklaring till varför svenskar och andra västerlänningar betett sig svinaktigt i Asien i början av 1900-talet. Det är rasism och inget annat. Är det någon idé att jag fortsätter läsa dessa böcker? Vet inte, men jag kommer nog göra det.

Till detta avsnitt bryr jag mig inte om att lägga till egna bilder utan länkar istället till en samling som finns hos Etnografiska museet: http://collections.smvk.se/carlotta-em/web/object/1072830/REFERENCES/ Kanske lägger jag till en bild på boken vid ett senare tillfälle.

Detta inlägg skrev en sen kväll på ett hotell i Västerås. Jag är mycket trött och tar därför inte ansvar för det jag skrivit. Tack!