Hej alla! I skrivande stund är vi i Beijing. Här har vi mött upp med Birgitta och har fått veta att vi inte lyckats publicera de bloggavsnitt vi skrivit i Kina. Eftersom vi inte kan se vår blogg (blogspot är blockerat) har vi bara tagit för givet att det fungerat så vi försöker ännu en gång. För den som är intresserad kommer därför ett par rejält försenade avsnitt om vår tid i Kina.
Vår ankomst till Ürümqi blev något försenad eftersom ingen först fick kliva av planet. Vi förstod aldrig varför vi var tvungna att vänta men till sist fick vi gå av. Tull- och passkontroll gick galant och vi åkte därefter in till Ürümqi. Vi tog in på ett hostel som var hyfsat skitigt men personalen var trevlig och hjälpte oss att hitta en bra restaurang och med att köpa tågbiljetter. I dagsläget har vi inte så mycket att berätta om Ürümqi men dagen därpå tog vi bussen till Turpan. I Turpan tog vi in på ytterligare ett hostel och där sprang vi på en fransman som vi tidigare träffat i Kirgizistan.
När det var dags för middag gick vi till en gågata som det skulle finnas många matförsäljare på. Över gatan växer vinrankor och det gav gatan en rätt trevlig känsla. Vi hann bara ta några steg in på gatan innan vi blev inbjudna att sätta oss vid ett bord där några ur lokalbefolkningen satt. Turpan ligger i provinsen Xinjiang och i den provinsen är uigurerna den största minoritetsbefolkningen. Innan den kinesiska regeringen bestämde sig för att flytta en mängd andra kineser till Xinjiang var uigurerna den största befolkningsgruppen, men idag är de i minoritet. De som bjöd oss att sitta ned vid deras bord var uigurer och innan vi gick vidare blev vi bjudna på grillspett och te. Uigurernas språk hör, precis som kirgiziska, till den turkiska språkfamiljen. Det är till och med så praktiskt att vi vissa ord är i stort sett likadana i både kirgiziska och uigurernas språk, därför kunde vi till allas förtjusning både hälsa, tacka och räkna till fem.
Dagen därpå åkte vi, tillsammans med en grupp av 7 kinesiska turister, ut för att under en heldag titta på några av de platser som finns runt omkring Turpan. Vissa av platserna var väldigt intressanta och andra kändes mindre angelägna att betala inträde till. Första platsen vi besökte var en ruinstad vid namn Jiaohe. Staden var till största delen byggd (eller snarare utgrävd) i lera och idag finns ett imponerande område av ruiner kvar. När staden hade sin storhetstid för mer än 1500 år sedan bodde här cirka 6500 personer och detta världsarv var verkligen stort. Efter ett par timmar åkte vi vidare till ett museum som vi läst att det inte skulle vara värt att betala det dyra inträdet för att gå in på. Därför hängde vi kvar på parkeringen och spanade in kinesiska turistgrupper som kom och gick. Det tredje resmålet var en plats som kallas vindruvsdalen. Vi valde även här att inte betala inträde, eftersom samma saker som fanns innanför det inhägnade området även fanns utanför det. Till denna plats åker folk för att titta på vindruvsodlingar och vinrankorna fanns verkligen överallt. Tillsammans med de flesta av de andra vi åkte runt med gick vi runt och tittade på vinrankor, vindruvor, russin och dörrar. Vi kände efter ett tag att vi behövde äta och köpte därför ett par grillspett. En av kineserna vi reste med blev också lite småsugen och grillade korv som han också bjöd oss på. Innan vi åkte vidare hann vi också äta en skål nudlar som tillagats enligt lokala traditioner.
Den fjärde platsen vi åkte till var de flammande bergen. Bergen var fina men inte jättespektakulära. Anledningen till att folk åker hit är eftersom dessa berg finns med i den, i Kina, mycket kända historian resan till väst. Eftersom detta är en mycket känd plats har man också insett att det går att tjäna pengar på att ta turister dit. Det räcker nämligen inte med att bara se bergen utan man kan numera även betala för att få se statyer som föreställer karaktärerna från resan till väst. Vi kände att vi inte hade lust att betala mer än 150 kronor för att se bergen som vi faktiskt kunde se från parkeringsplatsen. Enda skillnaden mellan att se bergen från och från det inhägnade området är att man, om man betalar, kan få posera framför statyer. Sagt och gjort väntade vi ännu en gång på parkeringsplatsen och vi åkte sedan vidare till den femte platsen. Den femte platsen var en mindre samling "grottor" i en dal mitt ute i öknen. I grottorna fanns förr om åren en stor samling buddhistiska väggmålningar som kom till under tiden som sidenvägen var aktuell. Många av väggmålningarna fördes till Europa av en tysk arkeolog/skattletare och de som fanns kvar var i rätt dåligt skick. Det var dock ändå riktigt häftigt att se rester av mycket gamla väggmålningar i en grönskande dal mitt ute i öknen. När vi till sist kom tillbaka till vårt hostel var vi riktigt trötta och vi sov gott den natten.
Dagen därpå gick vi till busstationen och köpte biljetter till Dunhuang. Bussen skulle gå på natten och vi hade därför en dag att spana in Turpan på. Efter en dusch gick vi till basaren för att försöka köpa en av de hattar som uiguriska män använder. När vi stod och tittade i ett stånd kom en man fram till oss och frågade ifall han fick träna sin engelska med oss. Vi sa att det fick han absolut och tillsammans gick vi vidare genom basaren. Mannen, som hette Osman, var uigur och han hjälpte oss att hitta bra ställen att köpa hattar på. Han kunde berätta mycket om uigurernas kultur och han blev väldigt glad av att höra att vi var intresserade av den. När vi köpt hattar var det dags att äta middag och tillsammans med Osman åkte vi till Osmans brors restaurang. Osman ordnade snabbt fram ett gäng rätter och vi bjöds bland annat på kokt fårlunga, laghman och stekt kött med grönsaker. Vi hade väldigt trevligt tillsammans och innan vi sa adjö till varandra visade han stolt upp sin flickvän för oss via videosamtal (kanske var det mest så att ha stolt visade upp oss för henne). Efter en otroligt bra eftermiddag med Osman satte vi oss till sist på bussen till Dunhuang.
Resan till Dunhuang tog cirka 16 timmar och vi var rätt slitna när vi till sist kom fram. Vi ville dock inte sova bort dagen och efter att vi hittat ett hostel gick vi bort till en av stadens två stora sevärdheter. Straxt utanför staden finns ett område med riktigt stora sanddynor som man kan besöka. Precis som med platserna utanför Turpan var inträdet till området rätt dyrt och det gick inte att besöka sanddynorna utan att betala inträde. Förutom sanddynorna är området också känt för en damm med tillhörande byggnad. Dammen imponerade inte så värst på oss men sanddynorna var riktigt häftiga. Vi valde att inte hyra kamel, flyga helikopter eller hyra fyrhjuling utan promenerade istället upp på en av dem och njöt av utsikten. Efter att ha lekt i sanden ett bra tag tog vi oss in till staden för att äta middag.
Den andra dagen i Dunhuang hade vi tänkt ägna förmiddagen åt ett besök i Mogaogrottorna som är kända för sina rika utsmyckningar av väggmålningar. Vi tänkte ta lokalbuss dit och efter att väntat i över en timme på att bussen skulle åka kom vi till sist fram. Väl där fick vi veta att den enda rundturen på engelska (guide ingick i inträdespriset) skulle hållas klockan ett och vi fick helt enkelt rulla tummarna i några timmar. Till sist fick vi se ett par filmer om grottorna. I den första fick man se hur det kom sig att "grottorna" grävdes ut och i den andra fick man se bilder från de målningar som smyckar dem. Efter en hel del krångel fick vi till sist en guide som kunde guida oss, två amerikaner och två britter genom åtta av de cirka 490 grottorna. Det var helt klart värt all väntan! Grottornas målningar var riktigt spännande och vår guide ägnade mer än två timmar åt att berätta om och visa oss runt i grottorna. Vi är riktigt imponerade över hur välbevarade målningarna är, speciellt med tanke på att många av dem är över 1400 år gamla. Från början hade vi tänkt oss att vara tillbaka i Dunhuang kring 14 på dagen men när vi till sist skumpade in i staden började det skymma så vi åt lite mat och åkte sedan tillbaka till vårt hostel för att sova.
Från Dunhuang åkte vi vidare till Jiayuguan och där hade vi bland annat tänkt att titta på ett fort...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar