En Trevlig Resa

Avsnitt 144: Arslanbob

Från Osh åkte vi vidare till Arslanbob.

Arslanbob är en ort i Kirgizistan som till största delen befolkas av uzbeker. Runt Arslanbob ligger världens största valnötsskog och det är i och omkring den vi har rört oss de senaste dagarna. Resan upp till Arslanbob gick via en delad taxi och tre marshrutkas. Halvvägs igenom resan mötte vi ett holländskt par som också var på väg till Arslanbob, vi hade tidigare träffat dem i Osh och vi slog följe. Väl framme i Arslanbob var det som att kliva ut i ett regnigt moln. Vi gick gemensamt med holländarna till ortens CBT-kontor och väl där blev vi skickade till en familj vi fick bo hos de kommande dagarna. Eftersom det var både regnigt och kallt bestämde vi oss för att vila resten av dagen. Holländarna, som heter Sylvia och Allert, var riktigt trevliga och vi hängde en hel del med dem de kommande dagarna.

Dagen därpå promenerade vi tillsammans med holländarna ut i valnötsskogen för att ta en titt. För några dagar sedan började valnötsskörden och i samband med den flyttar en stor del av ortens befolkning ut i skogen för att plocka valnötter. Det dröjde inte länge innan vi började hitta en massa nötter. När vi gick längre in i skogen började vi se folk som gick omkring och samlade nötter. När vi försökte ge bort några av de nötter vi plockat pekade kvinnan vi försökte ge nötterna till på våra fickor för att signalera att vi skulle ta nötterna själva. Vidare har vi lärt oss att öppna nötterna med bara händerna och det gör det lättare att äta dem (vi har till vårt stora förtret upptäckt att detta trick inte funkar när nötterna legat några dagar). Större delen av dagen spenderades i skogen.

Andra dagen i Arslanbob hyrde vi hästar och guide. Efter frukost red vi iväg mot ett högt vattenfall (83 meter högt) utanför staden. Sista biten fick vi gå men väl framme kunde vi se orten och dalen den ligger i. Vi red strax därpå vidare till valnötsskogen. Där red vi omkring och njöt av skogen och hälsade på alla valnötsplockande människor som fanns där. Vi åt lunch (självklart med en hel del nötter) i skogen och red sedan vidare mot en utkiksplats ovanför orten. Vid ett tillfälle fick vi en hel näve nyplockade nötter från en man vi red förbi. Utsikten från utsiktspunkten var riktigt fin och när vi till sist red tillbaka in i orten var vi riktigt trötta och slitna. Det dröjer nog ett tag innan vi rider igen.

Sista dagen i Arslanbob vaknade vi till regn och tunga moln. Eftersom vi fortfarande var rätt trötta efter ridturen och eftersom vi insåg att skogen mer eller mindre skulle vara fylld med tjock lera bestämde vi oss för att slappa. Vi gick bort till CBT och gav bort våra liggunderlag. Vi räknar inte med att vi behöver dem längre och det var faktiskt riktigt skönt att bli av med dem. Personen som driver CBT-kontoret i Arslanbob blev väldigt glad och vi fick en skärbräda i valnötsträ (från ett träd som vält av naturliga orsaker) som tack. Vi är numera också inbjudna att komma tillbaka för att arbeta som volontärer för CBT i Arslanbob. De vill ha hjälp med att utforska en grotta som ligger fyra dagars vandring från orten. Tanken är att se ifall de kan ha turer dit och om vi kommer tillbaka får vi gratis boende (och vodka).

Från Arslanbob åkte vi tillbaka till Osh. Där besökte vi basaren ännu en gång och sov en natt. Idag flög vi tillbaka till Bishkek och här ska vi vara fram till måndag då vi flyger vidare till Beijing i Kina.

Tjipp!

I centrala Arslanbob.

Utsikt mot bergen från Arslanbob.

I en av valnötsskogarna utanför Arslanbob.

I utkanten av valnötsskogen.

Någon samlar nötter i valnötsskogen.

Valnötterna ligger innanför ett skal.

Under skalet finns det som vi kan köpa i Sverige.

Nyplockad och nyöppnad valnöt.

I utkanten av valnötsskogen.

Alla letar efter valnötter.

Denna man klättrade högst upp i ett valnötsträd för att skaka det. När han klättrat ner kunde han plocka det som fallit ner av skakandet.

Några av valnötsplockarna.

Vattenfallet vi red till.

Utsikt från vattenfallet.

Utsikt tillbaka mot Arslanbob från vattenfallet.

Vägarna i skogen var leriga men det gick ändå bra att rida.

På väg mot utkiksplatsen.

Utsikt över Arslanbob.

Vår guide pekar ut vart det finns små grottor på andra sidan dalen.

Hästarna vi red på.

Avsnitt 143: Resan till Osh

Hej igen, vi försöker skriva ikapp lite. Vi laddade upp ett avsnitt igår och tänkte försöka få upp några till i dagarna.

Efter att ha sagt hejdå till vår värdinna i Kochkor fick vi tag på en marshrutka som körde oss till Bishkek. Resan gick bra men kunde blivit skönare om inte en tant fått för sig att upprepade gånger peta Johan på axeln och fråga saker på kirgiziska. Att Johan inte kunde svara på någon av frågorna tycktes inte göra något men efter 40 minuter gav hon upp. Innan resan tog slut blev vi i alla fall bjudna på päron och vi fick båda varsin puss på kinden.

Väl framme i Bishkek hade vi några ärenden att ordna men vi hann ta en titt på historiska muséet (före detta Leninmuséet). Muséet tycks fortfarande mest handla om hur bra Sovjetunionen och Lenin var. En liten sektion handlar och Kirgizisk kultur och den var rätt intressant.

Nu till denna blogposts huvuddel: Resan till Osh. Resan var både lång och mödosam och här kommer en kortare redogörelse för de viktigaste delarna.

Vi försökte åka marshrutka till Osh basar i Bishkek men eftersom detta var mitt i morgonrusningen ville ingen plocka upp oss med våra stora ryggsäckar. Vi åkte istället taxi till Osh basar (fortfarande i Bishkek). Väl där hittade vi först några män som ville ha 300 dollar för att köra oss till Osh. Då detta är ett grovt överpris gick vi vidare. Inte långt därefter blev vi stoppade av en civilklädd polis. Det är känt att det vid Osh basar finns civilpoliser som försöker få mutor eller ta pengar från turister. Vi blev därför rejält stressade men Sofia lyckades hålla huvudet kallt. Polisen begärde att få se våra pass (detta har de all rätt att göra och vi turister måste hela tiden ha med oss dem). Problemet är att när de får tag i passen säger de att ens visum inte gäller och vill därefter ha pengar för att låta en gå. Alternativt vill de gå igenom ens väskor eller fickor och i samma veva försvinner en del pengar. Som sagt höll Sofia huvudet kallt och gav civilpolisen våra laminerade passkopior och Birgitta ordnat åt oss. Han insåg nog att det skulle bli svårt att få pengar från oss och lät oss gå. Med rejält adrenalinrus gick vi vidare och hittade till sist en taxi som vi kunde dela med två andra passagerare.

Resan började med att vi åkte för att tanka. Efter det skulle någon köpa dricka och sedan skulle vi fylla på luft i däcken. Totalt blev det cirka 15 stopp längs med vägen (inklusive en punktering då vi fick uppgiften att hålla emot ifall bilen skulle börja rulla nerför backen där vi stannat) innan vi till sist kom fram till Osh. Längs med vägen passerade vi en pass på cirka 3500 meters höjd och när molnen till sist lättade bjöds vi på storslagna vyer. I Kirgizistan verkar inte trafikreglerna vara speciellt hårda och innan vi till sist såg en bil volta ner i diket hade vi redan sett resterna av två krockar. Vår chaufför körde dock väldigt lugnt och sakta och det kan vara en av anledningarna till att resan allt som allt tog 14 timmar. Vi var glada att komma fram helskinnade och bestämde oss snabbt för att boka flygbiljetter till tillbakaresan. Åter till bilen som voltade. Tillsammans med några andra bilar låg vi bakom en lastbil. En av de andra bilarna försökte köra om lastbilen på insidan och började sladda i vägrenen. Efter några sekunder, då vi verkligen hade våra hjärtan i halsgropen, voltade bilen ner i diket. Vi och många andra bilar stannade och när vi skyndade fram till bilen såg vi fyra unga killar klättra ur den. Alla såg ut att må bra men de fick en rejäl utskällning från vår chaufför. Vi är numera inte speciellt sugna på att åka några längre sträckor i bil och ska som sagt flyga tillbaka till Bishkek och därifrån flyga till Kina. Innan vi kom fram till Osh fick vi av någon anledning byta bil. Den chaufför vi haft tidigare stannade till i en stad och vinkade in en annan bil. Bilen som stannade var en riktigt stor och lyxig jeep och i den åkte vi den sista halvtimmen till Osh. Den nya chauffören körde oss hela vägen fram till det guesthouse vi boka och innan han åkte vidare fick vi hans visitkort.

Osh är en stad i Ferganadalen. Ferganadalen är en dal som delas av Kirgizistan, Uzbekistan och Tajikistan. Huvuddelen av dalen ligger i Uzbekistan och det är möjligtvis en av anledningarna till att så många i Osh med omnejd är uzbeker. Ferganadalen är den delen av Uzbekistan som är mest tätbefolkad och där finns även stora industrier och odlingar. En av alla saker som odlas är bomull och vi såg även en del bomullsodlingar längs med vägen. I Osh klättrade vi upp på världsarvet Suleiman Too, åkte rutschkana och gick på Oshs basar (inte att förväxla med Osh basar i Bishkek). Vi blev även bjudna på spansk mat av en spanjor. Trevligt. Dagen därpå åkte vi vidare till Arslanbob men mer om det senare.

Tjipp!

Vår värdinna i Kochkor.

Stor flagga i Bishkek.

På vägen mot Osh.

Moské med Suleiman Too i bakgrunden.

Utsikt över Osh från Suleiman Too.

Dags att åka rutschkana på hala stenar på Suleiman Too. Om man åker tre gånger ska detta gynna fertiliteten.

Vi åkte såklart också.

Utsikt över gravplats och moské från Suleiman Too.

Om det finns grottor måste man ju såklart spana in hur de ser ut på närmare håll.

Inget arbete för någon med höjdrädsla, Osh.

Lunchdags i Osh.

På Oshs basar.

Avsnitt 142: Song-Köl

Song-Köl är en sjö som ligger på 3016 meters höjd och är ett populärt resmål. De flesta väljer att vandra eller rida längs sjön, men vi valde istället att åka bil upp och bo två nätter på samma ställe och sedan åka bil ner till Kochkor igen. Vägen upp till jurtan där vi skulle sova tog ca två timmar och hela vägen var det fantastisk utsikt. Väl framme blev vi visade till jurtan som vi skulle sova i. Där inne fanns fyra bäddmadrasser och en kamin. Väggarna var täckta av lapptäcken och i taket fanns ett stort hål för att släppa in ljus. Förutom vår jurta hade vår värdfamilj två jurtor till och ett litet skjul med kök i. Och så klart ett utedass.

Vi spenderade eftermiddagen med att promenera längs vattnet, beundra utsikten och leta efter slipat glas. Till middag fick vi soppa och fisk från sjön. När vi kom tillbaka till vår jurta efter middagen hade vår värd tänt i kaminen och det var varmt och skönt. Emellertid förstod vi att värmen inte skulle hålla så länge och vi gick därför och lade oss väldigt tidigt. Natten var kall, men tack vare underställ, mössa, sidenlakan, tjock sovsäck och täcke behövde vi inte frysa. Dagen efter spenderade vi med att promenera, läsa och ta det lugnt. På kvällen, när vi börjat göra oss i ordning för natten, anlände det fler turister. Det var ett stort gäng med pensionärer från Belgien, Frankrike och Holland. När en kvinna, som var något slags (självutnämnd?) ledare för deras grupp upptäckte att vi var i en av jurtorna utbrast hon argt att vi faktiskt fick ta och flytta till en annan jurta för de hade bokat de här jurtorna av CBT och om vi sov där skulle de inte få plats allihop. Vi svarade att vi inte tänkte flytta någonstans eftersom vi var på väg att gå och lägga oss. Då skrek hon argt att om inte vi flyttade oss så skulle de åka tillbaka till Karakol. Inte vårt problem tänkte vi och fortsatte med vårt. Efter en stund kom deras guide in och försökte muta oss med bergsklättring.. Vi svarade återigen att vi inte ville byta jurta och han gav till slut upp. Till slut kom det några ur den stora turistgruppen och vi delade jurta med dem över natten (plötsligt var det inga problem för dem att dela).

Sista morgonen vid Song-Köl bjöd på solsken, men hann snabbt att ändras till regn, snö och sedan strålande sol igen innan vi satte oss i bilen tillbaka till Kochkor. Sträckan mellan Kochkor och Song-Köl passerar ett pass som ligger på ca 3500 meters höjd och när vi kom dit på tillbakavägen var allt täckt i snö. Ett tag fick vår chaufför sick-sacka fram för att inte fastna och när vi kom till den smala serpentinvägen ner fick vi plötsligt möte av en halvstor lastbil. Lastbilen hade fastnat och vår chaufför fick hjälpa dem att komma loss. När lastbilen var redo att köra hade dock en annan bil kommit uppifrån Song-Köl och stod nu parkerad mitt i vägen. Enda sättet för lastbilen att kunna passera var om den bilen backade åt sidan. Lättare sagt än gjort i all snön och vi fick helt enkelt hjälpa till att putta bilen upp i backen. Vi fick till slut undan bilen så att lastbilen kunde köra uppåt och vi kunde fortsätta resan neråt. Resten av resan fortskred utan mer dramatik och vi kunde i lugn och ro njuta av utsikten från bilfönstrena. Väl tillbaka i Kochkor bodde vi två nätter hos en liten dam som lagade väldigt god mat och som hade en dusch. Med varmvatten!

Puss och kram!