En Trevlig Resa: Temaavsnitt: Rester från hallonsylten

Som ni säkert vet är Kirgizistan ett förhållandevis ungt land. Landet bildades i samband med att Sovjetunionen upplöstes 1991 och idag kan man bland annat se t-shirts och kepsar med texten "Kyrgyzstan - since 1991". Det är kring tiden innan landets självständighet (eller snarare spåren från denna tid) som följande inlägg ska handla om.

Det är lika bra att vi tar en kort och väldigt förenklad och kanske lite väl lång genomgång av vad som hände. Om du inte orkar läsa en sådan kan du hoppa ner några stycken.

I samband med att ryssarna besegrade Kokandkhanatet i Tashkent 1865 kom det område som idag är Kirgizistan under ryskt styre. Från och med 1876 var området en del av tsarens Ryssland. Ett uppror bröt ut i Centralasien 1916 när ryska staten ville tvångsrekrytera ickeryssar i Centralasien till att hjälpa till i första världskriget genom att bygga vägar eller producera mat åt trupperna. Upproret slogs brutalt ner och det uppskattas att cirka 41 % av invånarna i norra Kirgizistan dog och ytterligare 120000 flydde till Kina.

Efter oktoberrevolutionen dröjde det ett tag innan något hände i Kirgizistan men på nyårsdagen 1918 tog bolsjevikerna makten i Bishkek. 1922 blev territoriet med namnet Kirgizia en del av Turkestans Autonoma Socialistiska Sovjetrepublik (Turkestan ASSR) och efter en del namnändringar fick området 1924 namnet Kirgiziska Autonoma Oblasten. I samband med det sistnämnda namnbytet drogs också en hel del konstiga gränser upp och dessa gränser gäller till viss del än idag (exempelvis i Ferganadalen). I samband med att gratis skola infördes, infördes 1924 också ett alfabet som passade det Kirgiziska språket. Detta alfabet baserades på arabiska men byttes fyra år senare ut (av rädsla för att det skulle stärka islams position i området?) mot det latinska alfabetet. 1941 började man använda den speciella version av det kyrilliska alfabetet som fortfarande används idag.

Olika politiska reformer kom att avlösa varandra genom åren och en hel del möda lades på att skola om de kirgiziska folken från den enkla version av islam som praktiserades till att ha marxistleninismen som huvudideologi. En politisk reform som uppskattades var en landreform i vilken jordlotter (både betesmark och åkrar) fördelades bland folk. Detta kom att innebära att land som tidigare tillhört ryssar kom att tillhöra kirgizer. I samband med att jordbruket kollektiviserades tvingades de många kirgiziska nomaderna att upphöra med sin livsstil. Man tvingades istället att slå sig ner på en plats och detta blev, för många, ett stort trauma.

Under andra världskriget fanns många kirgizer bland Sovjetunionens trupper och efter Stalins död kom den period som sågs som det sovjetiska Kirgizistans gyllene period. Det var under 1970- och 1980-talen som det (enligt positiva källor) fanns produkter att köpa i affärerna, mat till alla och full sysselsättning. Under samma period inleddes en mängd byggnadsprojekt och det var under denna tid som många av Kirgizistans mest kända byggnader byggdes. Glasnost nådde inte riktigt fram till det sovjetiska Kirgizistan och år 1990 vägrade det Kirgiziska kommunistpartiet att erkänna förändringar i det politiska systemet som skulle innebära att ickekommunister skulle kunna få arbeta politiskt. Som en del av en kompromiss valdes fysikern Askar Akayev till den nybildade presidentposten. Han fick en position som officiellt inte skulle ha någon makt men det hindrade honom inte från att få igenom nya regeringsstrukturer och han tillsatte en mängd reformpositiva personer på viktiga maktpositioner. 1990 bytte sovjetrepubliken namn till Kirgizistan och efter en massa komplicerade politiska turer utropades Kirgizistan som självständigt 1991.

Här slutar den historiska genomgången.

Vi kan bara gissa hur det var att leva i Kirgizistan under Sovjet-eran men klart är att den eran fortfarande har en hel del synliga spår i städerna. Det handlar såklart dels om alla deprimerande hus, storslagna minnesmonument och överdådiga statliga byggnader, men också om andra mindre synliga spår. Vi har sprungit på en mängd gamla statyer, skyltar och husfasader som vittnar om sovjetunionens propagandaapparat.

Vi har sinsemellan diskuterat ganska mycket kring Sovjetunionen och för att kunna göra det ute bland folk kom vi på att vi borde kalla det för något annat (eftersom vi inte visste om någon runt oss skulle bli upprörd). Av någon outgrundlig anledning fick därför Sovjet, av oss, smeknamnet hallonsylten.

Vi har inte diskuterat hallonsylten med speciellt många kirgizer men vi har hört att många gamla personer vill ha tillbaka sovjetunionen eftersom de anser att det var bättre då. Eftersom vi är så pass dåligt insatta kan vi inte göra någon djupare analys av detta men det kan inte vara lätt för många pensionärer i landet. Om en av våra två guideböcker har rätt så är det inte ovanligt att en kirgizisk pensionär förväntas klara sig på de motsvarande 4 amerikanska dollarna de får i pension varje månad. Vi kan såklart inte veta ifall de skulle haft bättre förutsättningar som pensionärer i Sovjetunionen men uppenbart är att vissa av dem känner att de skulle haft det. Nu ska vi inte fortsätta spekulera i svåra områden utan återgå till det som vi tänkt oss att detta inlägg ska innehålla: Synliga rester från hallonsylten.

Sovjetunionen hann ha några ledare men i Kirgizistan verkar det som om Lenin var favoriten. Lenin finns överallt. Vi har sett Lenin i alla former (på skyltar, som gatunamn, på husväggar, som byster, som statyer och som flaggor) men sällan lyckats fota honom. Här följer i alla fall en samling Leninstatyer:

Lenin i Cholpon-Ata.

Lenin i Kochkor (med en bortsliten del i mitten, hammaren och skäran kanske?).

Lenin i centrala Bishkek.

Ofta är det svårt att fotografera spåren eftersom man mest ser dem i farten genom fönstret på en marshrutka eller taxi men här kommer en samling skyltar från elstolpar i Kochkor som dels visar hur bra Sovjet var på en massa områden och dels föreställer klassiska symboler så som hammaren och skäran:

Kirgizistan var rikt på uran och andra radioaktiva ämnen och det är kanske det som är anledningen till denna gamla skylt på en elstolpe. Att uranbrytningen lett till att en ort i landet anses vara en av världens mest förorenade platser är väl en annan sak...

Röda fanan finns fortfarande i Kochkor.

Hammaren och skäran.

Röda stjärnan.

Kanske en hyllning till alla bra industrier i Sovjet?

Raketer är ett annat populärt motiv.

Som vi skrev ovan är det svårt att fotografera alla rester från Sovjet som man ser. Vi har sett en massa gamla monument runt omkring i landet men ofta står de i utkanten av orterna vi passerat och vi har därför mest sett dem på väg till och ifrån dem. Men nedan kommer i alla fall ett exempel.

Något slags monument i Kochkor.

Vi besökte även Historiska museet i Bishkek, en pampig byggnad med en permanent utställning som handlar lite om jurtor, hällristningar och hantverk, men fokus ligger till större delen på att visa hur bra hallonsylten är och att utställningen fortgår är väldigt fascinerande. Taket är fyllt av enorma målningar som berättar historien om hur förtryckt befolkningen var under tsaren och hur fantastiskt de fick det efter revolutionen.

Tyvärr fick man inte fota det som var mest förhärligande av hallonsylten (exempelvis den maffiga statyn av Lenin och några andra gubbar i trappan upp till själva museet).

Vi har även några foton på husväggar från Bishkek och Osh: